Tankar snurrar

Här ligger jag, i min säng på landet, och kan inte somna. Orsaken till detta är lättuträknad. Jag skulle skippat den där zombie-serien som går på TV11. Skit också. Imorgon kommer mormor och morfar ut hit, runt nio på morgonen, så jag skulle verkligen behöva lite skönhetssömn just nu... Men när man som mest behöver det är det omöjligt att somna. Precis som med allt annat, pengar, mat, tid - rubbet! När man behöver det finns det inte nog och när man inte behöver det finns det i mängder! Why?! Världen är uppochner.

Vill skriva en maaaassa saker. Jag vet att jag har gett mig själv fria tyglar, men någonstans går ändå en gräns. Jag vet inte alls vilka som läser detta och det kan ju bli lite pinsamt om vissa saker kommer ut, så att säga... Men i alla fall, jag gillar mitt liv som det är just nu, med allt vad det innehåller! Långa och utdragna argumentationer hos ma & pa, min lilla lägenhet som tar kål på min ekonomi, sällsynta men ooh-så-uppskattade nattliga visiter, etc. Längtar bara något fanatiskt tills jag kan börja gymma igen, men det är en annan sak. 

Puss i påsk! Stannar på landet till måndag kväll.

Ensamhet

Med endast fyra minuter kvar innan jag ska till första kiropraktor-tiden av två idag sätter jag mig ner och tar mig lite tid att blogga.

Jag är rädd för att vara ensam. Jag har nämnt det tidigare. Jag är så oerhört rädd för att bli lämnad kvar själv, utan att jag har planerat det. Samtidigt är jag nästan ännu mer rädd för att "nöja" mig. Att bara vara "nöjd". Antingen ska det vara eller inte alls! Det finns ingen gråzon. Jag pratar självklart om förhållanden. Om det inte känns helrätt just då är det inget att satsa på... men jag försöker rucka lite på den inställningen.

Jag vill så förtvivlat bli frisk i ryggen nu. Igår gick jag till dansen, men satt bara och tittade på. I slutet stod jag upp och markerade från midjan ner, fast utan några snurrar. Fy fan, tortyr i dess renaste form! Scheisse...


Goo Goo Dolls - Sympathy

Låsning

Knak! Aj! Fy farao, smärtan som kommer sekunden då kiropraktorn knäcker till ryggraden och nacken är obeskrivlig. Fast det är en skön smärta, det känns verkligen som att det är något som släpper och hoppar rätt. Har en till tid på måndag förmiddag och en på onsdag förmiddag. I dagsläget har jag inte den blekaste aning om hur lång tid det kommer ta innan jag kan börja lyfta saker på jobbet igen... it sucks. Jag behöver ju pengarna. Om det kniper kanske jag kan anmäla mig till att sitta i kassan hela dagarna... fast det är nog inte så bra i längden heller. Fan då, jag vet inte vad jag ska ta mig till när jag inte kan jobba. :/

Nu ska jag i alla fall sätta mig ute i solen med lite välförtjänt frukost och lägga näsan i boken.

Domedagen.

Jag - som älskar dans, löpning och allt vad rörelse heter - jag - som blir rastlös efter en sekunds stillasittande utan att ha något att göra - jag - som tycker att böcker är världens värsta och tråkigaste tidsfördriv - jag... blir nu tvungen att läsa en bok. Det finns inte mycket annat jag kan göra. Jag har redan målat naglarna och gått en lugn promenad, so that's out of the picture.

Jag har nämligen, hör och häpna, skadat mig. Jag övade på vår koreografi hemma i lägenheten och slängde med huvudet och håret enligt danslärarinnans direktiv. Sen sa det 'klick'. Det började göra lite ont i nacken och axlarna så jag tog det lite lugnare med slängandet. "Det går över!", tänkte jag, men tji fick jag när jag vaknade nästa morgon och inte kunde ta mig upp ur sängen! Jag fick ringa in mig själv sjuk till jobbet och fick en akuttid hos kiropraktorn ett par timmar senare.

Bla bla bla, long story short; jag får inte dansa på två veckor, jag får inte göra några tunga lyft på (helst) en hel vecka - vilket, i sin tur, betyder att jag inte får jobba över huvud taget på en vecka - och jag får inte göra det här, det där eller si eller så. Men jag får läsa böcker. Och gå lugna promenader. Och gärna sitta med en påse frusna ärtor på ryggen tjugo minuter om dagen. Joy...

Trots min komiska underton till allt detta ovanstående vill jag faktiskt poängtera att den här skadan har fått mig att inse att min kropp inte är 16 år ung längre. Den är snart 21. Tragiskt, men sant. Jag får försöka tänka på det när jag dansar med de andra tjejerna på dansklassen. Jag är inte 16, jag är inte 16, jag är inte 16... Skit också.

Jahapp. Tillbaka till boken då. "Världens dåligaste språk" av Fredrik Lindström. Nåja, det kanske inte är så åbäkigt att läsa böcker, trots allt, det kanske bara gäller att hitta den rätta... och som den språkfantast jag är - och efter att ha läst endast förordet på ynka två sidor - kan jag säga att den snabbt visar stor potential till att kunna bli världens bästa bok, i mina ögon.

Efter dansshowen i slutet av November 2010. 

Klartecken och fria tyglar!

Jag har kommit underfund med en grej. Alltid när jag ska blogga känner jag en sån jävla press på mig att vara intressant, kryptisk och lämna cliffhangers. Det är ju inte riktigt så det ska vara i denna blogg över huvud taget! Jag använde från början bloggen till att ventilera - vad som helst - och nu tänker jag automatiskt "Det är INGEN som vill veta vad jag käkade till frukost idag eller hur många gånger jag gjorde illa stortån på samma jävla stolsben!". Det ska inte kännas såhär! SÅ! Från och med nu tänker jag skriva om vad jag än känner för att skriva om, vare sig det är intressant för andra eller inte!

Nu tänker jag skriva att jag verkligen verkligen -VERKLIGEN - har fastnat för Veronica Maggios nya singel 'Jag kommer'. Den är så jävla bra!

Förvänta er mer bloggande i framtiden, säger jag bara! Jag har gett mig själv klartecken och fria tyglar,
HERE WE GO! ;)

Äntligen!

Jag vill bara uttrycka min glädje över värmen som äntligen har anlänt till vårt kalla land! Slå ett slag för våren och den annalkande sommaren! Imorse tog jag en promenad med mamma och jag kunde gå ut i bara min Fred Perry-jacka och mjukisbyxor, senare på dagen solade jag i en halvtimme! Underbart! Otroligt hur humöret kan bli så mycket bättre bara pga lite solljus och lite värme... mm, I like!

Jag vill fota mer... men då måste jag skaffa ett bättre objektiv, ett som passar de sorters foton jag vill ta. Vill ha breeeedare brännvidd och höööögre bländartal. That's my cup of tea! Muu, att man inte har lite mer pengar att spendera så man kan prioritera sådana här förnödenheter. Nej nej, pengarna går istället till typ fem flaskor vin denna månad samt en parkeringsbot och en onödigt kopiös mängd Ben & Jerry's. Fuck that.

Tro det eller ej, detta är jag. I nian... Kolla håret HAHA!

... och detta är jag för typ en månad sen.
Liten förbättring, kan man säga.

Komplimang VS Konstaterande

Hej bloggen! 

Jag har egentligen ingenting att skriva om... Bra sätt att starta ett inlägg på. Hm. Så fort jag sätter mig framför datorn och ska blogga blir jag helt tom i huvudet. WHY?! Jag vill ha intressanta och spännande grejer att skriva långt och mycket om.

Mitt förra inlägg... I can't tell you enough hur mycket jag HATAR att få den kommentaren. "Hej, du är lång." JAHA?! OCH?! Tror du inte jag vet det, det är liksom jag som bor i den här kroppen?! Vart vill du komma med att säga så? Det är ingen komplimang, en komplimang skulle vara "Hej, du är snygg.". Kanske inte så särskilt originell eller lyckad komplimang, men en komplimang likväl. "Hej, du är lång." är ett konstaterande. Skulle du, på fullaste allvar, gå fram och säga "Hej, du är kort." till någon som var kort eller?! Äej, fy fan, tänk efter innan ni slänger ur er en kommentar om något så lättobserverat som att jag är lång. Suck, jag blir så trött...

Den här veckan har jag träffat nytt folk lite här och där och jag tror att jag är uppe i fem pers som har yttrat sig om min längd. För några år sen brukade jag bara le eller säga "Tack", men jag menar, vad är det att tacka för?

"Hej, vad lång du är!"
"... tack?"

Hört på krogen

Vid baren på klubben NU!.

Kille: Hej!
Jag: ... Hej?
Kille: Du är lång!!
Jag: Ja, JAG VET!
Kille: Du har alltså hört det förut?
Jag: JA, och det är ingen komplimang!
Kille: ... Ok. *går ifrån baren*