Modell för några dagar

Min fotograferande kompis Annie har fotat mig några gånger nu de senaste tre åren, tänkte att det skulle vara kul att samla några bilder i ett och samma inlägg. :)
Från äldst till nyaste. Klicka på bilderna för att förstora dem.

Frustration

Jag är så frustrerad! Måste skriva av mig. Jag avskyr när folk ignorerar mig. Det är någonting man inte kan kontrollera... och jag hatar det! Att blir ignorerad är det värsta som finns. Det värsta. Eller... delad första plats; oärlighet.

En annan grej jag är frustrerad över är att jag inte kan stretcha. Eller alltså, jag kan inte stretcha "isär" benen... det gör superont i vänster ljumske. :( Förstår inte vad det är. Det kom för typ två år sen när jag började dansa igen. Det är som en punkt vid typ bäckenbenet som gör ont, det sträcker inte eller känns när jag stretchar, det gör bara ont att ha benet i den vinkeln! Sjukt frustrerande, jag vet inte vad jag ska göra. Försöker stretcha genom smärtan, men det kanske inte är så smart i längden. Visst blir jag vigare, men det är antagligen inte hälsosamt när det gör så ont. FUCK, jag vet inte vad jag ska ta mig till! Blir så förbannad på min kropp!

Religion; ur en ateists perspektiv

Absolut inget illa menat. Detta är mitt perspektiv och jag har all rätt i världen att uttrycka vad jag tycker. Jag respekterar er tro - då får ni bannemig respektera att jag inte tror också!

Jag bad ganska mycket när jag var liten. Det började alltid med "Kära gode Gud..." och fortsatte sen med "... ge mig en Little Monkey Lost i julklapp. Amen.", eller liknande. Jag har mina misstankar om att mina föräldrar aldrig riktigt förklarade skillnaden mellan Gud och tomten för mig... I alla fall har min familj alltid utgett oss för att vara kristna (som de flesta svenskar) och vi firade jul och påsk och allt sånt där som man firar. Som typ alla firar. Och när man döps, gifter sig eller begravs så gör man det i kyrkan.

Konfirmeras ska man ju också göra. Jag såg bara på det som lite mer av en semester. Som en språkresa, fast man lär sig om religion istället. Att jag sen kände att det blev mer och mer likt en värvning där de jagar nya medlemmar var ju förargligt. Trevligt med nya kompisar och så, ja, men när folk försöker pränta in en tro i din skalle - som inte känns som att den hör hemma där, alls(!) - så blir jag så motvals som det kan gå. Min bror är likadan. Förutom att han inte gillar språkresor. Så han är inte konfirmerad.

Nu kanske ni tror att det är pga att jag inte ville göra som de andra som jag inte tror på Gud... men där har ni fel. Jag kan bara, helt enkelt, inte tro på någonting som inte existerar. Jag vet inte att det är där förrän det... är där. På ett sätt skulle man kunna säga att jag är agnostiker, någon som inte nödvändigtvis tror på en Gud, men som ändå har hopp om att någonting finns och kanske vakar över oss på nåt sätt. Fast, grejen är den att jag tror inte att det finns ett skit däruppe som tar hand om oss. Bah! Man får väl ta hand om sig själv! Det är ingen jävel som gör det åt en. Jag är, rätt och slätt, ateist. Och TRIVS med det, thank you very much! Det finns inget övermänskligt, det finns bara människor och möjligtvis diverse svårförklarade naturfenomen. "Gud" är inte arg bara för att det åskar. "Gud" skapade inte tsunamivågen för att det fanns en tanke bakom att förstöra tusentals människoliv. Om jag måste tro på nån så tror jag på Moder Natur och just nu är hon fly förbannad. Vi kommer tyvärr typ aldrig få vår eller sommar i det här landet igen...

Jag vill skriva lite om sektbeteendet också. Det jag menar är att jag tror att tro är någonting som för människor samman. Någonting som gör att folk känner sig trygga. Om någonting hotar deras tro så hotar det nästan hela deras existens. Människor som inte har nåt annat än sin tro, som lever, andas, äter (eller inte äter, ex; fastande) och inte accepterar att det finns nåt annat än deras tro, tycker jag är läskiga. Religion och sekt är väldigt mycket samma sak för mig och ingenting som jag, personligen, vill ta del av.

Man kan dra rätt många paralleller till "den riktiga världen", as I like to call it, från kristendomen. En av dem, som jag nyligen så fascinerat fastnat för är fastandet - ett nytt sätt att banta. Även om det kanske inte var det från början. Varför svälta när det finns mat? Åh, denna underbara mat som finns på vår jord! Mmmm! Jag skulle aldrig - ALDRIG - frivilligt ge upp mat för en snubbe som inte finns. Det är för gott. Mmm...

Detta är vad jag tycker och, som sagt, jag respekterar att vi kanske tycker olika, jag respekterar de av mina vänner som är väldigt religiösa, men det måste gå both ways. Ni kan inte säga till mig "var inte ledsen, Gud älskar dig" för det betyder inte ett skit. För mig finns inte Gud och jag är glad för det. Både för att jag inte har honom i mitt liv, jag är öppen för allt som kommer i min väg, och för att jag är självständig, jag behöver ingen som tittar ner på mig.

Slutgiltig slutsats: Jag tror.
Jag tror att Gud är ett verktyg som människan har skapat för att det alltid ska finnas hopp om förbättring, hopp om kärlek och en gnutta mer ljus i världen än vad det gör under riktigt svåra tider... men! Jag är realist. Gud finns inte i min värld. Jag tycker inte ens att det är korrekt att skriva "Gud" med stor bokstav.

Ha det bra, hej! Amen, eller nåt.

Kan inte värmen bara komma nu?

Jag är mörkrädd. Det är värst på kvällarna. Inte mörkrädd på det viset, utan mer för mörker i världen, mörker i människor, mörkret inom mig. Jag är rädd för att vara ensam när jag känner att mörkret omsluter mig. Jag är, rätt och slätt, mörkrädd.

Det hjälper ju inte att jag bor själv heller. Dessvärre kan jag inte flytta hem igen, jag har gjort en deal med mig själv.

Det skulle bara vara så skönt att kunna dela mitt liv med någon. Denna "någon" har jag nämnt ett flertal gånger, men sökandet efter personen i fråga fortsätter... hittills utan resultat. Jag kan inte direkt påstå att det är en särskilt spännande jakt, snarare känner jag att jag börjar bli halvt desperat och är därför inte lika entusiastisk i mitt letande; Jag är hellre utan än med någon jag bara tycker är... okej.

Jag vill ha ljus, sol, värme, färger, grönt gräs, klarblå himmel, brinnande horisonter i solnedgången och... sommar. Jag längtar så förtvivlat efter sommar.

On a more serious note

Har haft det lite jobbigt på senare tid. Min mor och min far har stor del i detta, mer vill jag inte förtälja. Och jag hatar fortfarande alla hjärtans dag. Världens största bullshit-påhitt. Usch, jag spyr på skiten! Humöret går upp och ner och suget efter godsaker verkar aldrig ta slut. Jag har gått upp i vikt, seriöst, jag måste sluta med choklad mitt i veckan. Förra veckan blev det en 100g-kaka på måndagen, en på tisdagen, en på onsdagen och sen fre-lör-söndag fyllde jag med chips och popcorn och kinapuffar. Det går inge bra för mig. Måste lägga av med det där!

Orolig för mina hyresavier som inte har kommit fram heller. Måste ringa och kolla upp det... samt fixa ny tid på Löwet hos hudspecialist... och jag får ju inte glömma att ringa vårdcentralen. Det är mycket just nu.

Vill passa på att tacka min lillebror, min kusin/nästan-storebror, mina underbara morföräldrar och mina närmsta vänner som orkar lyssna på mig. <3

Take care!

Wanted; preferrably alive

Jag tillåter (faktiskt) mig själv, lite då och då, att vara totalt desperat, tragisk, patetisk och pinsam. Man måste få ge efter för sin inre bitterfitta ibland.

Som sagt, efterlyses:
Någon som kan dela min säng med mig.
Lång, snygg kille som kan sjunga och spela gitarr (alternativt bara sjunga eller spela gitarr). Måste gilla hundar. Måste gilla mig. Vara en allätare; allt från mat till musik. Gilla att chilla ibland och vara helvild mestadels av tiden. Ha humor, utropstecken! Får inte, på några villkor, vara intresserad av insekter eller ens tycka att de är okej - DE SKA DÖ! Får gärna dela min passion för passion, samt vara lite spännande, lite bad boy-stuk. Ingen toffel här inte, då kör jag över dig direkt. Fair warning.

Var väl inte så mycket mer egentligen...
Tack för mig.

Bio, inaktivitet och din dagliga dos av kryptik

Idag har jag varit med Annie inne i stan. Hon fotade mig lite vid... ett ställe som jag inte minns vad det heter, sen stack vi och fikade på Wayne's och efter det gick vi på pressvisningen av nya Disney-filmen "Trassel". Den var asbra! Verkligen super! Dock såg vi den på svenska så jag måste gå och se den en gång till... på engelska. :P MÅSTE! Efter bion gick vi och fikade igen, på Bolero. :) Sen åkte jag hem och gjorde taccos med pappa och John.
_______________________________________________________________

Nu är jag bara allmänt bloggsugen. Jag ägnar absolut inte särskilt mycket tid åt datorn alls numera. Förut var det YouTube, Twitter, Facebook, bloggen, läsa andras bloggar, bilddagboken, helgon, myspace... jag var en upptagen kvinna. Nuförtiden engagerar jag mig bara i Facebook, YouTube när jag har tid och bilddagboken lite då och då, via mobil-apparna.
_______________________________________________________________

Mycket jag vill skriva om, meeeeeen inte riktigt vill publicera. I know, jag har skrivit det i varenda inlägg på senare tid... men om jag säger så här; Jag vet inte vad jag ska göra nu. Åt vilket håll jag ska gå. Om jag ska acceptera det för vad det är och inte tänka så mycket mer på det eller om jag ska "satsa" - som så många propsar på. Hm. Just nu är jag bara fast i ett hav av skitstövlar, känns det som. Jag hatar killar, de är för komplicerade, jag förstår mig fan inte på dem. Folkvett är ju i alla fall att svara - på sms, mejl, telefonsamtal, you name it - men nä. Så mycket är man tydligen inte värd. Eller så kanske det är så att de är paranoida och rädda för att relationen innebär mycket mer för mig än vad den gör för dem. Rädda för ett "commitment".

Ärligt talat, jag är en jävligt chill person. Tar relativt lätt på allt - jag har lärt mig att allt annat bara komplicerar saker ännu mer. Så länge någon inte begär nåt mer av mig kan jag nöja mig med det minsta... och med det minsta menar jag tidigare nämnda "folkvett", men mindre än det är oacceptabelt efter att någonting - vad som helst - har hänt mellan två personer. Folkvett är artighet. Mänsklighet.

Vi är ju inte direkt främlingar för varandra längre?