Egomapp

Hur sätter jag lättast ord på vad jag känner just NU? Just för tillfället? Alla känner väl igen sig i känslan att man ibland är skitful, verkligen det fulaste som finns på jorden. Alla måste väl ha känt så NÅGON gång? Eller...?

Så kände jag ikväll... tills för fem minuter sen när jag satte mig ner vid datorn och gick in i min egobildsmapp. Där finns bara snygga bilder på mig. Det hjälpte. Lägger upp några här.

Tips!: Skaffa en egomapp på datorn där ni lägger in snyggbilder på er själva. När ni är nere och deppiga går ni in i mappen och tittar på bilderna och POFF så känns det genast lite bättre! :)

Sjukstuga råder...

Jahapp. Nu har man stukat foten också. Lagom till att ryggen - nästan - är frisk bestämmer jag mig för att springa till ett tåg som jag ändå hade råd att missa... i 12cm-klackar. Lyckat. Jag sprang från Djupdalsvägen till Häggvik station och det var när jag kom till gräsmattan som det gick åt helvete. Det var som om jag ramlade i slow motion. Foten vek sig och jag stapplade framåt några steg, men föll till slut ihop i en liten hög. Försökte ställa mig upp och stödja på foten, men det gick inte. Jag tog av mig skorna och sprang barfota resten av biten. Kul. Kom fram till jobbet runt mitt på dagen och tvättade och lindade foten. Sen var det kick-off efter jobbet och jag kämpade mig igenom smärtan (tappert av mig!) och använde mina klackar i alla fall, hela kvällen och natten, fram till fyra på morgonen.

Igår morse när jag vaknade tog jag av lindan jag hade haft runt foten hela tiden och upptäckte att det var riktigt svullet och lite blått. Jag ringde till Löwet och de enda orden jag  hörde var "gå inte i onödan", "kryckor", "röntga", "det kan ta flera veckor"... När jag lagt på började jag gråta. Det var sista dansen igår. Jag gick inte på den. Först ryggen och sen foten, fy fan vad orättvist. Det måste ju finnas någon mening med att jag skulle göra illa mig såhär, men varför har jag inte kommit fram till... Mamma kom hem från landet och skjutsade mig hem till villan. Sov där inatt. Har inte vågat ta av bandaget runt foten än idag, vill inte se hur blått det faktiskt är, det syns nästan genom lindan.

Ska åka och röntgas klockan 10:00. Fram tills dess förbereder jag mig på det värsta. Det kanske inte är så hemskt som hon i telefonen sa att det kunde vara, men om det är glada nyheter så blir jag i alla fall desto gladare än om jag hade trott att det inte var någonting fel. Ni fattar, ja? Man hoppas på G och får MVG, då blir man ju så mycket gladare än om man hoppats på MVG och får VG... liksom.

God morgon everyone.
Slänger in lite musik också.

Thinking outside the box

Jag behöver renovera min hjärna. En smärre ombyggnad skulle passa utmärkt. Istället för all skit som rör sig därinne skulle jag hemskt gärna vilja lägga in lite lugn och ro, lite självförtroende och kanske ännu lite mer självdisciplin. Ja, det tror jag skulle göra mig gott.

Jag är ganska bra på att skaffa fram insikter om mig själv... men sämre på att göra något åt själva problemen. Jag har insett att jag ibland inte formulerar meningar så att faktan som jag vill få fram kommer ut i rätt ordning och i och med detta blir det missförstånd i konversationer, samt att jag är så desperat att få personen jag pratar med att förstå hur jag känner att jag bara bluddrar ut allt på en gång. Det är inte förrän min hjärna känner att den fått ut allt som jag kan vara öppen och mottaglig för vad någon annan säger och känner. (Detta gäller självklart när jag är i pressade situationer, inte när jag är i ett neutralt tillstånd).

Jag måste medge, det känns aningen underligt att studera sig själv på så nära håll. Det blir som en outer-body-experience. Jag ser mig själv stå och gå och prata och strula till allt och efteråt analyserar jag vad jag gjorde fel och vad jag kunde ha gjort för att förbättra situationen. Som en sådan där teaterövning man hade i skolan ibland. Några i klassen får spela upp en liten scen och efteråt får kompisarna säga vad de gjorde fel och vad de kunde ha ändrat på. Jag tror jag är lite "utom mig". Jag studerar väldigt mycket vad jag är för sorts person. Hur jag normalt handlar i olika situationer och hur jag skulle kunna göra annorlunda. Jag ser mig själv som en bricka i ett spel. Jag spelar The Sims med verkligheten.

Om det finns någon som vet om det finns ett namn på detta psykiska tillstånd får den personen gärna meddela mig, det skulle vara mycket intressant och uppskattat.

Tack för mig.

Ibland blir jag lite rädd för mig själv.

Jag VS Jag

- Ett några månader gammalt inlägg som jag har glömt att publicera. -

Ibland känner jag mig lite schizo. Speciellt när jag skriver låtar. Om killar in particular. Ett perfekt exempel har vi här, när jag inte riktigt var säker på vad varken han eller jag kände, eller vad som egentligen hade hänt över huvud taget... :

Låt 1:
Just another day in the life for me
Another opportunity to say
How I really feel
What I really think

I'm not used to being the weak one
I don't let the little things affect me too much
But you struck me like a firetruck
Racing to help out

You told me it was just for fun
But baby I am serious now
I'm not your little charity case
You can't pick up the pieces from my life
Won't let you pick me up again


Låt 2:
Hej
Jag har nåt jag vill säga dig
Jag vet, jag är ingen stor poet
Men jag hoppas denna sång kan ändra på det
Du
Jag hoppas att du lyssnar nu
Detta är mitt sista ryck
Och jag vill visa dig allt jag alltid tyckt

Vad fin du är, vilket leende du har
Och när du ser på mig så ryser jag
Du är allt man kan önska sig
Och jag önskar att du kunde tro mig

Dig skulle jag ge allt du vill ha
Jag gör vad som helst, vad som helst
Det som sker, det sker, fast jag egentligen vill ha mer
Du är min drog, jag får aldrig nog

Se på mig
Ta i mig
Dra mig bort nånstans


Som sagt, ett riktigt praktexemplar på hur mycket jag bryr mig om vad andra människor tycker om mig och hur mycket jag velar och analyserar fram och tillbaka utan några som helst korrekta fakta, egentligen. Värdelöst. Måste lägga av.

P.S. Jag har egentligen fyra låtar till om samma kille, men då är jag ju inte längre lite schizo - med betoning på lite - då är jag ju... fullkomligt galen.

Tack för mig.

Nattens poesi

Jovisst, alla tjejer världen över
Den här killen, han har mer än han behöver
Bangar aldrig någonsin, men leker ofta fult
Tycker allt är okej, så länge det är kul
Han tröttnar snabbt och är få förunnat smart
Manipulera kan han, och han drar med väldig fart


När denna kille inte vill
Är det som att tiden stannat till


Så länge som han bestämmer
Ser alla dit hans värld vänder
Att tillfredsställa någon annans behov
är inte hans specialitet
Hans vokabulär är grovt
och han har hellre kvantitet än kvalitet


Så alla små flickor på jorden, se er om
Han kommer ha er fast om han fångar er ens en enda gång
Fastna är lätt, men att komma över är svårt
Allt jag vet är att mitt hjärta dunkar hårt


Han tror han vet, men har ingen koll
Men vad gör det honom, det spelar ingen roll
Han bryr sig inte om allt det där
... Och ändå är det jag som är kär.

Att hinna med

Tid och ork samarbetar verkligen inte med min art göra-lista. Jag har ingen tid till att träffa Nea, Lollo, Challe, Annie eller någon annan av kompisarna (vilket jag skulle vilja göra typ varje dag), har ingen ork till att städa, diska eller fixa i lägenheten (vilket skulle behövas, varje dag) och slutligen har jag ingen tid över till att tänka och reflektera så mycket som jag är van vid att göra... vilket leder till att jag, som nu, ligger sömnlös på nätterna. Jag ska upp igen om fyra timmar.

Allt måste alltid ske på mina villkor, enligt mitt strikta tidsschema, annars går allt åt helvete. Och jag har blivit proffs på rutiner och att effektivisera vardagen. Jag har inte bara räknat ut hur lång tid det tar för vattnet att koka upp och hur länge frukostägget ska vara i så det blir perfekt... Jag har även beräknat hur lång tid det tar för ägget att svalna så pass mycket att jag kan skala det utan att bränna fingrarna av mig. På den tiden hinner jag sminka mig - samtidigt som jag funderar ut exakt vilka kläder jag ska ha, och var de ligger - värma mackor ur frysen, klä på mig medan mackorna är i mikron och bre mackorna... Då har ägget svalnat. Behöver jag fortsätta? Jag har liksom noll tid över för annat tänk. På jobbet har jag bara tid för superviktiga telefonsamtal till t.ex. kundservice för mobilen, pappa om bilbesiktning, fastighetsskötaren om trädet utanför min lägenhet och bostadsrättsföreningen om parkeringsplats. Tusen bollar i luften.

Nu har jag ventilerat en femtedel av vad jag egentligen vill få ut, men jag hoppas på att i alla fall få sova tre timmar inatt...

Puss 'natt.