Jahapp. Nu har man stukat foten också. Lagom till att ryggen - nästan - är frisk bestämmer jag mig för att springa till ett tåg som jag ändå hade råd att missa... i 12cm-klackar. Lyckat. Jag sprang från Djupdalsvägen till Häggvik station och det var när jag kom till gräsmattan som det gick åt helvete. Det var som om jag ramlade i slow motion. Foten vek sig och jag stapplade framåt några steg, men föll till slut ihop i en liten hög. Försökte ställa mig upp och stödja på foten, men det gick inte. Jag tog av mig skorna och sprang barfota resten av biten. Kul. Kom fram till jobbet runt mitt på dagen och tvättade och lindade foten. Sen var det kick-off efter jobbet och jag kämpade mig igenom smärtan (tappert av mig!) och använde mina klackar i alla fall, hela kvällen och natten, fram till fyra på morgonen.
Igår morse när jag vaknade tog jag av lindan jag hade haft runt foten hela tiden och upptäckte att det var riktigt svullet och lite blått. Jag ringde till Löwet och de enda orden jag hörde var "gå inte i onödan", "kryckor", "röntga", "det kan ta flera veckor"... När jag lagt på började jag gråta. Det var sista dansen igår. Jag gick inte på den. Först ryggen och sen foten, fy fan vad orättvist. Det måste ju finnas någon mening med att jag skulle göra illa mig såhär, men varför har jag inte kommit fram till... Mamma kom hem från landet och skjutsade mig hem till villan. Sov där inatt. Har inte vågat ta av bandaget runt foten än idag, vill inte se hur blått det faktiskt är, det syns nästan genom lindan.
Ska åka och röntgas klockan 10:00. Fram tills dess förbereder jag mig på det värsta. Det kanske inte är så hemskt som hon i telefonen sa att det kunde vara, men om det är glada nyheter så blir jag i alla fall desto gladare än om jag hade trott att det inte var någonting fel. Ni fattar, ja? Man hoppas på G och får MVG, då blir man ju så mycket gladare än om man hoppats på MVG och får VG... liksom.
God morgon everyone.
Slänger in lite musik också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar