tisdag, juli 10

Panikångest

Jag är kroniskt stressad. Jag stressar verkligen upp mig för minsta lilla. Jag känner bara "Varför göra saker långsamt, när man kan göra det fort?" och det gäller allt. Äta mat, skriva i kalendern, handla på ICA, klä på mig, gå på toa. Allt kan gå fort - så varför inte spara in några extra sekunder?

I torsdags gick det för långt. Jag skulle jobba 07:00-11:00 och sen hade jag planerat att springa med Nattis och sen åka och handla och sen åka hem och fixa i lägenheten och boka tvättstugan och laga mat och göra matlåda och se på SEX ED på teve och sen gå och lägga mig i hyfsad tid och... aa... ni kanske märker själva hur jag håller på... Jag hade käkat ordentlig frukost med fil och flingor, macka och juice, åkte till jobbet och satte mig som vanligt ute i butiken och ställde upp flaskor i en hylla nere vid golvet. Efter ungefär en och en halv timme kände jag mig helt plötsligt jätteillamående. Det kändes som att jag skulle spy. Jag gick och satte mig inne i lunchrummet ett tag (ibland blir jag lite snurrig på morgnarna när jag tar i för mycket och då räcker det oftast med att bara sitta och andas i någon minut). Det blev inte så mycket bättre, men jag gick ut och fortsatte jobba i alla fall. Satte mig ner vid samma hylla och kände hur illamående sköljde över mig som en stor våg. Mitt hjärta började dunka jättehårt och jag kände mig konstigt svag. Jag var tvungen att hålla vinflaskan med två händer för att orka ställa upp den på hyllan. Det började svartna för ögonen så jag ställde mig försiktigt upp och hasade fram till mina kollegor och sa till dem att jag skulle gå och lägga mig i lunchrummet ett tag till. Jag lade mig på soffan och då kändes det som att allt kom på en gång. Jag började huttra, jag frös som en galning trots att jag inte hade någon feber, det snurrade oavsett om jag blundade eller tittade och det kändes som att jag skulle ramla av den lilla soffan jag låg på fast jag var helt blickstilla. Det höll på i två timmar. Jag fick stanna kvar på jobbet tills jag var så pass kry att jag kunde köra mig själv hem till mamma och pappa och lägga mig på soffan. Vågade inte åka hem till mig själv ifall jag skulle svimma på riktigt.
Jag har fått relativt jobbiga panikångestattacker två gånger förut (har fått små attacker också, men det har blivit vardagsmat...), båda två på jobbet. En gång stod jag på lagret vid kundorderdatorn och höll på med flera saker samtidigt - plockade kundordrar, skrev ut fullgodsreturer, åtgärdade beställningar som inte hade kommit - och helt plötsligt fick jag hjärtklappning och var tvungen att sätta mig ner på rumpan, mitt på golvet på lagret. Kunde inte ställa mig upp på flera minuter. Andra gången var en fredag när jag satt i kassan och det var som mest folk. Det började med att jag började blanda ihop hälsningsfraser med frågan "kvitto?" och betalsumman med tiden på datorn. I nästa sekund har jag ingen aning om var jag befinner mig. Jag ropar min kollega till kassan och han få ta över medan jag gå in på lagret, sätter mig på hög kvartspallar med huvudet ner mellan knäna och bara andas. Det tog tio minuter innan jag kunde ställa mig upp.
På kvällen ringde jag till Vårdcentralen i Norrviken. De hade inga tider kvar den dagen och de sa att jag skulle återkomma fem i åtta nästa morgon för att vara säker på att få en akuttid. Jag åker hem lite senare på kvällen och lägger mig direkt. På morgonen ringer jag och knappar in mitt personnummer och mobilnummer på telefonsvararen - som man ska - och en halvtimme senare ringer en kille upp mig (jag hade haft mobilen på högtalare och hunnit göra frukost OCH äta den innan de ringde tillbaka)... och säger att alla akuttider har blivit tagna för det var minsann trettio patienter som hade hunnit ringa innan mig. Intressant. Jag blir tillsagd att ringa Löwets Närakut. "Har du numret?" "Ja *suck*" Dit har jag ringt många gånger... Jag ringer dit och får prata med en sköterska som frågar vad det är jag ska göra. Jag svarar att jag vill prata med en läkare och ta blodprover etc för att jag misstänker att jag har haft en svår panikångestattack. Sköterskan svarar att de inte gör blodprover där utan att man får vända sig till Vårdcentralen med sånt. Jag berättar att jag tycker det är lite konstigt att jag blev vidarekopplad till Löwet från Vårdcentralen om de ändå inte gör blodprover och sköterskan suckar och säger "aa... de brukar göra så". Får nästan en panikångestattack bara av att känna att man inte kan komma fram. Jag ringer till Vårdcentralen igen och får nu prata med en snäll kvinna som snabbt bokar in mig hos en läkare klockan 11:00. Klappat och klart! Jag gör mig i ordning och åker dit och får prata med en jättebra läkare. Jag förklarar mina symptom, han frågar om jag är stressad rent allmänt i livet, jag ger honom ett klart "Ja." till svar, han lyssnar på mitt hjärta, känner på min mage, mäter mitt blodtryck och bekräftar sedan det jag har antagit. Det var en panikångestattack. Vi pratar om ditten och dattan och nämner även att jag har lågt blodtryck (men det visste jag redan) och sen skriver han ut ett par sidor från en psykiatrihemsida på nätet som är specialiserad på KBT (kognitiv behandlingsterapi). Jag ska ta kontakt med en psykiater i Huddinge och bli utvärderad samt lägga upp en behandlingsplan för mig. "Jag ser att du är en intelligent och smart tjej så jag har inga tvivel om att du kommer klara det - det kommer inte bli lätt, men du kommer klara det." Det kändes som om en sten föll från mitt bröst. Efter läkarbesöket åkte jag till jobbet och jobbade, men jag tycker det tusen gånger lugnare än vad jag brukar. För varje steg jag tog tvingade jag mig själv att göra allt långsamt. Jag försökte inte ens skriva snabbt på datorn.

Nu gäller det bara att jag själv försöker lugna ner mig, men det är lättare sagt än gjort för varje gång efter jag haft en attack så tänker jag "nä, jag kanske bara överdrev - så känslig är jag väl inte?!" och jobbar på som bara den igen... och sen hamnar jag i panikångesten ännu en gång. Attacken i torsdags var något annat. Jag har aldrig haft en så stark attack. Jag blev rädd. Nu är jag i alla fall motiverad till att bli frisk.

Puss gonatt

1 kommentar:

Grodan sa...

Jag hamnade på akuten i måndags tack vare en ovanligt stark panikångestattack. Jävla skit är vad det är :/