En av dessa nätter

Jag kan inte sova. Hjärtat ger ifrån sig dova slag. Det känns som att jag trycks ner av min egen tyngd mot golvet under sängen. Genom lakan, bäddmadrass och träspjälor känner jag på något sätt golvets kalla plankor i ryggen. Kroppen vill tränga sig igenom dem också. I huvudet flimrar färger förbi i en väldig fart och däremellan blir det svart, som om filmen glappar i en nersläckt biosalong. Det är kolsvart när jag öppnar ögonen, men obehagligt ljust när jag sluter dem igen. Illamåendet som utan förvarning väller över mig får mig att vilja skära upp magen så att mina organ kan andas och få mer plats. Det känns som att någonting växer, jäser, vill ut. Men min mage är nästan tom. Hjärtat börjar dunka snabbare, men är fortfarande tyst i jämförelse med mina djupa suckar som har ersatt min normala andning. Jag försöker tvinga mig själv till att ta lugna andetag, men det känns som att hjärnan inte får tillräckligt med syre. När jag andas in saktar flimret i huvudet ner, när jag andas ut igen far färger och flimmer runt som om de blev träffade av blixten. Det outhärdliga ljuset har dämpats och istället har mörka skuggor uppenbarat sig bland färgerna. Glappen blir allt tätare och snart tar de större plats i filmen än färgexplosionerna. Börjar jag somna? Jag kanske äntligen börjar varva ner? Eller håller jag på att svimma? Hjärtat slår nu hårt, men långsamt. Ljudet är öronbedövande och jag har svårt att fokusera på något annat än det och illamåendet som kommit tillbaka efter en kort stunds paus. Jag vet inte om jag vill ställa mig upp eller om jag vill krypa ihop i fosterställning. Jag förmår inte mig själv att genomföra något av de två utan förblir liggande på rygg med nu vidöppna ögon för att försöka motarbeta flimret. Plötsligt blir jag väldigt medveten om alla ljud runt omkring mig. Hundarna sover mellan mig och mamma och deras korta, snabba andning får min att trappas upp ännu mer. Någonstans i köket hör jag en mygga och ute i mörkret utanför sovrumsfönstret blåser den ännu kyliga vinden genom björkens löv. En skata hörs kraxa nere mot stranden och en fluga surrar förbi utanför vardagsrummets glasdörrar. Alla dessa intryck blir för mycket. Jag vet varken ut eller in längre. Om jag vill ha tre extra duntäcken eller ligga naken i det kalla gräset utomhus, om jag vill springa ett maratonlopp eller ligga blickstilla en hel dag, om jag vill rulla runt på en spikmatta eller omges av bomull. Huvudet med alla färger och flimmer snurrar bara runt, runt nu och jag påbörjar mitt allra sista försök till att somna...