onsdag, december 17

Insikt

Hej, det är jag igen. 

Jag såg precis The Fault In Our Stars. För er som inte har sett den kan jag bara säga... se den. Jag vet inte, men någonting i filmen tog tag i mig. Jag känner väl igen mig, antar jag. Jag har lite samma syn på livet som huvudpersonen i filmen. Det är kort, ingen kommer komma ihåg mig efter att jag och alla jag känner har dött och ingenting jag gör spelar någon roll - egentligen. Men nu börjar jag tänka i andra banor. Jag har under några år levt i väntan på att något bra ska hända, något som kan balansera upp all skit som sköljer över mitt liv, men nu känns det mer som att jag vill ut och hitta nya grejer. Jag känner lite lite lite hopp om framtiden. Det är okej om jag inte blir världsbäst på någonting, så länge jag är nöjd och lycklig med det jag har. Som jag sagt innan; det är det lilla jag får, av folk som bryr sig om mig, som faktiskt betyder något för mig. Jag kanske borde ta vara på den känslan istället för att alltid vänta på något bättre, eller vänta på att något dåligt ska hända. Bara befinna mig i den känslan ett tag. Njuta lite grann. Kan jag kanske unna mig det lilla?

Innan har jag känt att livet är kort och det spelar ingen roll vad jag gör. Jag behövde bara överleva... men nu vill jag leva lite också. Små saker spelar roll. Jag måste bara få min sjuka hjärna att inse detta. Den är fortfarande fast i depressionsmode. Jag vill kunna ta mig upp ur träsket nu. Orkar inte må dåligt längre. Jag är för stark för det här. Jag vill så otroligt starkt att bara må bra igen. Och det kommer jag göra... snart.

På torsdag är det sista gången hos min psykolog, har jag bestämt. Jag ska försöka hitta en bättre, en som jag känner att jag kan prata med om ALLT. En kvinna, har jag bestämt.

Puss och god natt, det här var ett rörigt inlägg. 

Inga kommentarer: