torsdag, januari 19

Klövermannen

Vad är det för fel på mig? Nu har jag drömt ännu en skräckfilmsdröm.
_____________________________________________________________

Jag var mig själv i den här drömmen, inget konstigt med det, allt var precis så som jag minns att det var när jag var ca 18 bast. Jag kanske var lite mer rebellisk. Jag skulle ha en fest i en lokal (det enda som inte stämde med verkligheten just då), en villa som gick att hyra som låg uppe på berget där vår egen villa låg. John fick inte vara med, men han var inte så sur över det, däremot var det en annan kille som inte heller fick vara med. Någon av mina kompisars lillebrorsor. Några av mina s.k. "kompisar" kände jag inte heller igen, de var nog ännu en sjukt verklig produkt av min fantasi.

Festen var jättekul och vi höll på långt in på morgonen. Folk började dra sig hemåt och jag och några av mina närmsta började städa i lokalen. Vi kom på att det var en person vi inte hade sett på typ halva kvällen som bara skulle gå ut och röka på baksidan. Jag och tre till gick dit för att kolla om han hade däckat eller nåt istället. Mycket riktigt, där låg han i gräset helt stilla på sidan med ryggen mot oss... men det var lite för tyst. Vi vände på honom och såg hans ansiktssuttryck. Vettskrämd, helt vit i ansiktet. Han hade börjat bli stel i kroppen och fast vi nog redan då visste att han var död kollade vi hans puls. Ingenting. Han andades inte. Några började skrika, jag stod bara som förstenad. Fattade ingenting. Polis och ambulans kom och det blev en stor media-grej av det hela och vi svor att vi aldrig skulle tala om det igen. Nåt år senare försvann en av mina kompisar spårlöst. Det var sommar och hon skulle kommit över till mig på fest, men kom aldrig. Vi kom att tänka på festen igen året innan. Alla som hade varit på den festen kom även till den här festen och vi bestämde oss för att gå igenom timme för timme med allihop vad som hade hänt. Någon sa att de såg en person stå utanför fönstret och kolla in runt midnatt, men det såg ut som om han hade Musse Pigg-öron på sig (den enda anledningen till att han över huvud taget minns det, resten av kvällen var tydligen en enda stor minneslucka).

Mellan den här delen av drömmen, när vi bestämde oss för att försöka hitta mannen i fönstret - som av media hade börjat kallas för "Klövermannen" pga silhuetten av huvudet plus två stora Musse Pigg-öron som en treklöver (say what?) - och delen som gjorde drömmen mycket läskigare än vad den hade behövt vara hände massor av saker som nu i efterhand bara virvlar förbi, men när jag drömde det var det verkligt och i normalfart. Man sprang inte jättefort, man sprang inte i slow motion, allt var så verkligt som det kunde vara. Vi försökte få tag i mannen i två och ett halvt år, fler och fler av de på festen dog eller försvann mystiskt. Någon såg honom när jag och tre av mina kompisar var ute och spelade golf en gång, precis bredvid en hästhage. Vi tog varsin häst och försökte hinna ifatt honom, men han försvann in i en tätväxt skog där vi inte kunde fortsätta in. Jag drömde fler jaktsekvenser än det som hände på golfbanan, men de var lite kortare. Vi kunde sett honom i ett köpcentrum och försökt komma fram mellan massa folk, men tappat bort honom och senare kunde en av kompisarna dött. Vi kunde ha sett honom utanför ett fönster på jobbet och inte kunnat komma ifrån och efter jobbet kunde personen som sett honom försvunnit, men allt ledde upp till det som gjorde att jag vaknade sen, till slut.

Det var nutid; vinter och kallt och jag bodde egentligen i min lägenhet, men jag åkte till villan när jag precis fått reda på att en av mina allra närmsta kompisar, som också varit på festen, hade omkommit i en flygkrasch mellan London och Stockholm. När jag körde upp på uppfarten ser jag Johns bil köra efter mig upp på uppfarten. Jag kliver ur, han kliver ur och jag frågar "Har du varit i lokalen på länge?..." "Neee... vadå då?" "X har precis omkommit i en flygkrasch, jag måste in dit. Jag måste se om man kan hitta nåt som kan vara en ledtråd till hur man dödar den här mannen" "Ok, jag hänger med". Vi gick mot lokalen och jag kände hur hjärtat höll på att stanna i bröstet på mig. Det låg en energi runt huset som jag inte kände igen från innan. Vi tittade in genom fönstret vid ytterdörren och såg något inne i vardagsrummet. "Det ligger någon där!" utbrast John. Vi gick in och personen låg med ryggen mot oss och jag tyckte mig känna igen honom, men ville väl inte riktigt erkänna för mig själv vem jag trodde det var. Det var en kille. Han hade på sig en illgrön mössa, en gul tröja, Wax-jeans och DC-sneakers. Allt detta kan man hitta i Johns garderob. John ställde sig på andra sidan av liket, satte foten på honom och puttade över honom på rygg. "Men... va-..." Det var John. Det var en kopia av John. Helt plötsligt blev det uppenbart att alla sett sitt eget lik precis innan de dött och John bröt ihop. Jag har aldrig sett honom gråta så, han var livrädd och benen vek sig på honom. Jag kramade om honom och höll i honom och grät jag också. Men inte av rädsla. Inte av sorg. Jag ställde mig upp och hjälpte John på fötterna. "Se mig i ögonen, John." John fortsatte gråta "John! Titta på mig!" John tittade upp "Ikväll dör Klövermannen. Fattar du John. Han dör ikväll."

Sen vaknar jag, med ett ryck, av att tårar rinner nerför kinderna. Jag ringer John och först klipps samtalet och jag hamnar hos hans telefonsvarare. Jag får smått panik och ringer igen. John svarar och säger att han är i garaget. Jag berättar att jag drömde att han dog och att jag bara var tvungen att höra hans röst. Han förstod och jag sa att vi fick höras senare. När jag lagt på släppte allt och jag började gråta ordentligt.
____________________________________________________________________

Jag vet inte alls vart den här historien kan komma ifrån eller vad den har baserats sig på från mitt riktiga liv, men någonting är det eftersom den tog så hårt i mig. Kanske att jag flyttat hemifrån och inte längre har koll på vad mitt enda syskon, min lillebror, gör om dagarna. Att han stuntar med sin motorcykel konstant och pushar hastighetsgränser med bilen. Att jag inte fick reda på förrän flera dagar senare, när jag hälsade på hemma hos mamma och pappa i somras att han hade stegrat över mitt på vägen med motorcykeln och rejält skrapat upp båda knäna.

Jag älskar min bror, han är mitt allt. Det är något speciellt med att drömma att ens lillebror dör, jag blir helt förstörd. Vi har ett band som inte många andra syskonpar har.

John, jag älskar dig.
Snälla, sluta dö i mina drömmar.

2 kommentarer:

Marielle sa...

För mig är det tvärtom. Jag förlorade min storebror som också var min bästa vän i en olycka i maj. Och jag drömmer varje natt att han kommer tillbaka och att han inte har dött.
Ta vara på sin bror (:

Friday sa...

Marielle, jag beklagar. Jag skulle inte ens kunna föreställa mig hur det skulle kännas om min bror dog på riktigt - om jag tar det såhär pass hårt när jag bara drömmer. :/ Ta hand om dig och håll liv i de glada minnena!