The Friday Way: Hundar

Något som står mig väldigt kärt om hjärtat är mina hundar.

Jag menar, jag har till och med tatuerat in dem på benet!

Kendo, min första Schäfer, var 1 år när jag föddes och var världens snällaste och finaste hund. Nästan helt svart i ansiktet och en djupt röd färg på fram- och bakbenen. Han skulle blivit polishund, men han klarade inte av separationen från mamma och pappa, så de blev tvungna att ta hem honom igen. Egentligen hette han Ken, men för oss har han alltid varit Kendo. Han dog när jag var 10, han skulle fylla 11, av en cancertumör i magen. Han är begravd på vår tomt, under en rosenbuske.

Cooler, min andra Schäfer, fick vi ungefär 2 månader efter att Kendo hade dött. Cooler är 10 nu. Han är gammal och döv och har haft en tarmomvridning. För er som inte vet vad det är kan jag säga att det är väldigt allvarligt och vi trodde att han skulle dö där och då, för ett och ett halvt år sen. Men han är fortfarande med oss och nu på äldre dagar har han blivit valpig och gosigare än vad han någonsin har varit. Han slickar en i ansiktet och springer racerundor på tomten som om han var 2 år gammal. Vi får se hur länge han orkar med.

Kimi (Kimiara från början), min Bomullshund (Coton de tuleár), fyllde 2 i höstas och är den värsta knähunden jag någonsin har sett. Ibland tror jag att hon är en katt. Hon drar sig längs benen och älskar att bli kliad på magen... hon jamar och purrar till och med när man håller på med henne! Och hon kan göra high five, det har jag lärt henne. Jätteduktig! Världens sötaste lilla hund och var och varannan människa man går förbi med henne säger "gud, vilken söt hund!". Sällskapsjuk liten Kimsa - och jag älskar det!

Sen har vi ju fler hundar i familjen, min kusin Johanna jobbar nämligen med hundar.

Kolla in hennes hund-sajt!

Där kan ni läsa mer om hundarna nedan.

Loulou: Ser ut lite som Kimi, men hon är en okänd blandras som Johanna föll för i Grekland och bestämde sig för att ta hem till Sverige. Hon är en gammal sur tant nu, runt 14 år gammal, men älskar att bli klappad och få uppmärksamhet.

Samiq: En Alaskan Malamute som har ett otroligt stort hjärta. Världens mysigaste. Tror han är 9 år nu. Folk blir rädda när man går förbi med honom i koppel, men han skulle inte göra en fluga förnär. Jobbigt blir det däremot när han får för sig att han är mindre än han faktiskt är och vill krypa in under bord och liknande.

Macho: Ännu en Schäfer. Han är nästan helt mörk och är väldigt energisk. Vet inte riktigt hur gammal han är, men skulle gissa på 2 någonting. Han och Cooler går inte så jättebra ihop, så de brukar vara kopplade på olika sidor av tomten när de träffas.

Diva: Det nyaste tillskottet, en liten Schäfertik som bara är 1 år. Helsvart och hur underbar som helst. Gillar att tugga på fingrar fortfarande.

Det jag inte gillar är folk som tror att det är vissa speciella raser som är aggressiva. Att det ligger i deras natur att skälla, resa ragg och göra utfall för minsta lilla. Visst, Alaskan Malamutes ser ut som vargar etc., men Samiq är den snällaste hunden jag vet... och don't even get me started on Schäfrar! De är vakthundar, ja, det är dem, men aggressivitet i en hund är aldrig rasens fel. Det är ägarens. Samma sak gäller Pitbulls, Rottweilers, Dobbermanns och andra raser som folk tycker är skräckinjagande. Retrievers, Dalmatiners, Schnauzers och andra hundraser kan vara minst lika farliga.

Om jag får säga mitt så tycker jag istället att ni ska akta er för feluppfostrade hundar i allmänhet.