Dröm.
På något sätt visste jag att jorden skulle gå under. Tittade på nyheterna på kvällen och helt plötsligt hör jag ett "...aaaaAAAAAHH!!" och ett tungt duns som känns i marken där jag står framför teven. Utanför de halvstängda persiennerna ser jag nåt mörkt ramla rakt ner i marken. Sen hör jag en kör av olika skrik, liknande det första och till min förskräckelse upptäcker jag att det är människor från huset jag bor i. De hoppar, från taket, rakt ner i marken, med huvudet före. De ca 50 skriken och dunsarna som följer tätt inpå varandra får marken att skaka i lägenheten. Maktlös står jag och ser ut på människorna som faller till marken och nästan verkar studsa när de når slutdestination för fallet. Jag rusar fram, stänger persiennerna och får panik. Jag vaknar. Bäcksvart mörker omsluter mig när jag öppnar ögonen. Jag börjar gråta. Tänker bara att jag inte vill somna igen, medan en annan tanke bara vill bort från mörkret. Så jag somnar om och drömmer om ett par dagar senare, på en klass-reunion. Där jag är den enda som sett detta hända på riktigt. Nära klasskamrater säger att det säkert var "fejk" och att det inte kan ha varit så många som hoppade, varpå jag ställer mig upp och skriker åt dem att de inte var där, de vet inte hur döden ser ut, jag var där, jag såg den, mitt utanför mitt vardagsrumsfönster utspelade sig denna makabra händelse som fick marken och hela mig att skaka. Jag var förstörd för alltid - och jag visste om det. Skulle aldrig klara av att leva normalt igen. Skulle alltid gå runt och frukta att min värsta mardröm skulle slå in igen... Att folk faller till döds omkring mig som flugor. Och jag, oförmögen att göra det minsta lilla åt det. Höra skriken som kommer närmre, som växer i styrka för att sen bli till ett mörkt duns som knappt hinner försvinna helt innan nästa skrik är på gång.
Det här var en av de värre drömmarna jag haft på väldigt länge. Som ni vet så drömmer jag ju varje natt och vaknar ett antal gånger också, men inatt var det som om jag inte kunde komma undan. Istället för att vakna när det blev för mycket vaknade jag bara två gånger. En gång där jag flyttades framåt i tiden och en gång när väckarklockan ringde...
Idag ska jag på återbesök på Huddinge sjukhus för KBT:n. Tänker berätta om mina drömmar, tror jag har glömt det hittills.
På något sätt visste jag att jorden skulle gå under. Tittade på nyheterna på kvällen och helt plötsligt hör jag ett "...aaaaAAAAAHH!!" och ett tungt duns som känns i marken där jag står framför teven. Utanför de halvstängda persiennerna ser jag nåt mörkt ramla rakt ner i marken. Sen hör jag en kör av olika skrik, liknande det första och till min förskräckelse upptäcker jag att det är människor från huset jag bor i. De hoppar, från taket, rakt ner i marken, med huvudet före. De ca 50 skriken och dunsarna som följer tätt inpå varandra får marken att skaka i lägenheten. Maktlös står jag och ser ut på människorna som faller till marken och nästan verkar studsa när de når slutdestination för fallet. Jag rusar fram, stänger persiennerna och får panik. Jag vaknar. Bäcksvart mörker omsluter mig när jag öppnar ögonen. Jag börjar gråta. Tänker bara att jag inte vill somna igen, medan en annan tanke bara vill bort från mörkret. Så jag somnar om och drömmer om ett par dagar senare, på en klass-reunion. Där jag är den enda som sett detta hända på riktigt. Nära klasskamrater säger att det säkert var "fejk" och att det inte kan ha varit så många som hoppade, varpå jag ställer mig upp och skriker åt dem att de inte var där, de vet inte hur döden ser ut, jag var där, jag såg den, mitt utanför mitt vardagsrumsfönster utspelade sig denna makabra händelse som fick marken och hela mig att skaka. Jag var förstörd för alltid - och jag visste om det. Skulle aldrig klara av att leva normalt igen. Skulle alltid gå runt och frukta att min värsta mardröm skulle slå in igen... Att folk faller till döds omkring mig som flugor. Och jag, oförmögen att göra det minsta lilla åt det. Höra skriken som kommer närmre, som växer i styrka för att sen bli till ett mörkt duns som knappt hinner försvinna helt innan nästa skrik är på gång.
Det här var en av de värre drömmarna jag haft på väldigt länge. Som ni vet så drömmer jag ju varje natt och vaknar ett antal gånger också, men inatt var det som om jag inte kunde komma undan. Istället för att vakna när det blev för mycket vaknade jag bara två gånger. En gång där jag flyttades framåt i tiden och en gång när väckarklockan ringde...
Idag ska jag på återbesök på Huddinge sjukhus för KBT:n. Tänker berätta om mina drömmar, tror jag har glömt det hittills.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar