Tillbakablick

Har läst igenom gamla dagboksinlägg från 2008/2009. Jag vill bara ge mig själv en käftsmäll, jag förstörde så mycket. Jag satsade noll och förväntade mig noll. Jag var totalt jävla värdelös. Och HERREGUD vad jag överanalyserade. Allt. Det var någon slags defensmekanism som gjorde att jag inte vågade vara jag. Jag var så instängd i mitt eget - och det var något jag kom fram till ett par år senare. Om jag inte hade varit så "cagead" så hade livet då antagligen sett annorlunda ut. Vad är det man säger... man glömmer aldrig sin första kärlek? Även om det inte riktigt var kärlek... någonting var det. Och jag förstörde det.

Anyways,
Nu kan jag glatt säga att jag hittat mig själv.
Och om det finns nån som inte gillar det så skiter jag i det.
Punkt.

Andras bagage är andras problem?

Nu ska jag faktiskt skriva ett seriöst inlägg. Inga skämt, ingen sarkasm, inget driv.

Det är mycket nu som jag känner att jag måste ta ställning till. Välja sida. Ja eller nej, svart eller vitt. Så är det alltid, saker är alltid svarta eller vita. Som den pacifist jag vill säga mig vara har jag det lite svårt. Jag dras åt två håll, två väldigt starka krafter har tag i mig och vägrar släppa taget. Jag vill få vara fri från det här, bara sväva ovanför allt sånt. Det är så töntigt, att jag alltid hamnar i mitten av allt sånt här. Jag används som medlare och som stöttepelare åt båda sidor. Åt alla håll stretchas jag ut. Det tär, det svider, det gör rent utav ont i hjärtat. Jag vet, rent moraliskt och lojalt, vart jag borde stå - och jag vet vart jag, realistiskt sett (utifrån det jag fått höra), borde stå. Jag vill inte längre behöva vrida och vända på saker för att få rätsida på det - för någon annans skull.

Jag har fullt upp med mig själv.
Jag orkar inte bära någon annans ryggsäck än min egen, som är full av sten.