tisdag, januari 10

Clementine

Finns det en skräckfilm eller något som heter 'Clementine'? ... Eller har min sjuka hjärna bara kommit på allt som hänt inatt? Någonting som kommit fram ur att ha sett 'The Uninvited' (amerikansk remake på koreanska skräckfilmen 'Tale of Two Sisters') och det faktum att jag totalt glömde låsa - och till och med stänga igen - min dörr helt till lägenheten innan jag skulle gå och lägga mig.
_____________________________________________________________________

Jag; Clementine, en helt vanlig sextonåring som bodde med sin mamma och sin lillasyster Elena i ett område precis som här i Edsberg. Alla grannar kände varandra, det var mitt i sommaren och jag mådde super. Det fanns en kille i området också. Han hette Richard. Han verkade väldigt intresserad av mig, jag hade en känsla av att vi var nyinflyttade i området. Jag hade direkt fått en bästa kompis däremot. Anna. Anna och Clementine. Vi var tillsammans hela tiden.

En dag höll jag på och gjorde hussysslor, stod och dammsög, lagade mat m.m. Mamma låg och vilade och Elena satt på vardagsrumsgolvet och lekte med sina leksakshästar som pappa skickat till henne i julas. Plötsligt var han där, Richard, och helt sonika hjälpte mig med köttfärsen jag höll på att steka i köket. Jag kom på mig själv med att tycka att det var konstigt eftersom jag aldrig brukar lämna dörren öppen så det bara var för oinbjudna att öppna dörren och kliva in. Jag började skrika åt honom att gå därifrån, han hade inte där att göra. Han tittade på mig med förvirring i sina isblå ögon. Sen gick han ut. Jag träffade Anna på kvällen och berättade om händelsen. "Oh my god, what is he, retarded or something?! He can't just barge right in like he owns the place!" utbrast hon och jag höll med henne. Det var något konstigt med Richard. Jag och Anna avslutade vår tjejkväll och jag gick och la mig.

På morgonen stod mamma och gjorde frukost i köket. Det hade hon inte gjort på flera år. Det var alltid jag som fick göra all mat och städa i lägenheten. Jag gick ut i köket, lycklig över att min mamma äntligen mådde bättre. Då såg jag Richard stå med huvudet halvt inne i kylskåpet. "Good morning, sleepy head... we're making french toast!" sa han. Jag stod bara som fastfrusen och stirrade på honom. Vad gjorde han i vårt kök? Och hur hade han kommit in? Elena satt redan vid bordet och smaskade på sina mackor. Jag vände mig om tyst och gick ut. Mötte upp med Anna i parken. "Holy shit... something is reeeeally wrong with him... What if he's a psycho killer? What if he's silently manipulating your mother and slowly planning on how he's gonna kill your whole family?!" Annas ögon lös av kärleken till detta mysterium. Hon hade helt klart sett för många skräckfilmer. "Yeah right, Anna, if he's THAT creepy he would already be behind bars... unless..." jag tänkte ett tag, bet mig i läppen och sa "... unless he's got a huge crush on me and... oh my god, Anna, I think I've got myself a stalker!" Vi började skratta okontrollerat åt den absurda tanken, men någonting med den nyfunna potentiella sanningen fick mig att rysa. Tänk om han faktiskt ville åt mig? Inte mycket mer hände den kvällen, Richard kom inte tillbaka och jag somnade lugnt med Elena i famnen.

Dagen därpå tisslade och tasslade hela grannskapet om något hemskt som hade hänt. Alla jag mötte tystnade i min närhet, stirrade på mig, skakade på huvudet och gick förbi mig. Jag förstod ingenting. Vad var det som hade hänt och vad hade det med mig att göra? Det fick jag aldrig reda på. På kvällen var det den stora midsommarfesten ombord på en gigantisk yacht som låg förtöjd i hamnen bara några hundra meter från vårt lilla område. Anna var uppklädd som vanligt i sin urringade och på tok för korta klänning och hängde i hasorna på alla möjliga män i olika åldrar. Hon sprang mot mig och kramade om mig. "Clem, there's sooo many hot guys on this freaking boat, it's insane!!... Oh... duty calls!" och sen var hon borta igen. När hon rusade iväg fick jag syn på honom. Richard. Han var på väg mot mig. Han såg väldigt allvarlig ut och som att han var ivrig att prata med mig. Jag kom plötsligt på att jag inte visste var min mamma var. Eller var Elena hade tagit vägen. Jag försvann nerför trappen och ställde mig i baren. Jag kände mig jagad. Richard hittade mig aldrig, däremot hittade jag Anna på toan. Hennes "liquid courage in a bottle" var på väg upp igen. Flera gånger om. Jag fick ta hem henne.

* * *

Resten av drömmen gick väldigt fort. Ni hade väl inte glömt att det är en dröm jag berättar om va? Richard var hos mig oftare och oftare. Jag fortsatte skrika åt honom att han var sjuk i huvudet. Min mamma hade jag fått reda på (intalat mig själv?) var på sjukhuset igen och läkaren visste inte när hon skulle komma tillbaka. Just nu var hon för dålig för att jag och Elena skulle kunna komma och hälsa på. Eftersom jag var för ung för att ta hand om Elena själv så hade vår mormor tagit hand om henne så länge. Hon bodde några mil därifrån och jag hade fått tillstånd att bo kvar i vår lilla lägenhet helt själv. Allt började spåra ur. En morgon när jag vaknade låg det något blodigt på golvet vid sängen. När jag tittade närmre tappade jag andan. Det var inälvor. Jag förstod ingenting. Jag började skrika och sprang ut i korridoren, men ingen kom ut. En gammal, skruttig, ensam tant i slutet av korridoren tittade ut genom sin lilla lucka och hyschade mig. Tankarna rusade runt i mitt huvud. Vad hade hänt? Varför låg det inälvor mitt på golvet i vår lägenhet? Var kom de ifrån? Var de från en människa? Sen började jag tänka på Richard som inte hade besökt mig på ett par dagar. Antagligen för att jag hade skrikit honom rätt i ansiktet att jag tyckte att han behövde bo på psykhem och att jag aldrig, aldrig, ALDRIG kommer gilla honom eftersom han är här hela jävla tiden... samt det där om att jag hoppades att hans döda mamma skrattade uppe i himlen åt honom som trodde han kunde få en tjej att gilla honom. Efter det lommade han bara ut och sen kom han inte tillbaka. Var detta en offergåva från honom?
_______________________________________________________________________

Tråkigt med sant så minns jag faktiskt inte händelserna som ledde fram till upplösningen i drömmen. Det hela slutade med att jag fick reda på att jag var mentalt sjuk. Att jag hade dödat min mamma för att hon pratade med Richard, för att hon brydde sig mer om Richard än om mig och för att det var Richard som hade gjort henne glad igen. Jag hade förvarat henne i garderoben och sedan slängt henne av båten på midsommarfesten, som om hon hade ramlat i och drunknat. Elena hade jag dödat för att hon skrek och var ledsen hela tiden efter att mamma dog. Henne hade jag sprättat upp som en råtta på dissekeringsbordet och lagt under sängen. Det var hennes inälvor som hade vällt ut från under sängen. Richard hade jag dödat mitt i korridoren när han sa att han älskade mig. Minns inte hur jag mördade honom och minns inte vart liket tog vägen. Jag hade tydligen bott på mentalsjukhus innan jag kom till lägenheten där mamma och Elena bodde (lägenheten vi hade "flyttat till", trodde jag). Richard var min pojkvän innan jag blev sjuk. Den utlösande faktorn var att jag dödade vår hund. Pappa ringde mentalvården och skrev in mig och under tiden jag var där hittade han en annan och flyttade ihop med henne istället. Han hade sagt att han inte klarade av att ha en sjuk dotter och lämnade mamma och Elena själva i lägenheten. Mamma gick ner sig och blev deprimerad och låg bara i sängen hela dagarna. Efter allt som hade hänt efter att jag hade fått komma tillbaka efter utskrivningen var jag naturligtvis tvungen att flytta tillbaka till psykhemmet och vid första terapisessionen efter återkomsten vaknade jag ur drömmen.

Har suttit vid datorn i en halvtimme och bara skrivit, skrivit och skrivit nu. Drömmen har bara runnit rätt ur fingrarna. Vem är så sjuk i huvudet som kan drömma om sådana här saker? Det läskigaste är att jag kan dra multipla paralleller mellan drömmen och mitt egna liv.

'The Uninvited' är förövrigt en väldigt bra film. Se den.

1 kommentar:

El pollo Cubano sa...

Hey Frida! I love your Blog and your channel:) i dont speak swedish , I speak spanish but I love your style :)