Jahapp. Så kände man för att blogga igen då. Tyckte att det faktiskt var dags.
Cooler, min nästan tolvåriga schäfer, har gått bort. Vi avlivade honom i onsdags. Han har varit sjuk i typ hela sitt liv och haft skabb, fuktskador, varbölder och tarmomvridning. Han är döv... förlåt, han var döv, halvblind och jättevinglig på båda bakbenen. Jag fick höra om avlivningen först på fredagen innan och när jag skulle till jobbet på lördagen var jag förstörd. Kunde inte hålla tillbaka tårarna, jag kunde inte ta in att han skulle förvinna för alltid inom några dagar bara. Helgen var pajad, i princip.
Vi kom till Albano djursjukhus vid halv sju i onsdags. Gick in och anmälde oss och väntade i väntrummet tills vi fick ett rum. Först kom en sköterska och förklarade hur de skulle göra det. Avliva honom. Vi fick några minuter ensamma, jag, mamma, pappa och Cooler, och sen kom en sköterska in och gav honom en lugnande spruta. Vi blev lämnade ensamma igen och efter ett tag lade sig Cooler ner och ännu någon minut senare föll han ner helt på sidan med tungan hängande utanför munnen. Han kunde fortfarande känna av vår närvaro så vi kramade om honom så mycket vi kunde innan sköterskan kom in igen och gav honom en spruta som gjorde honom medvetslös. Han andades och suckade lite ibland, men han var inte längre medveten om sin omgivning. Fick lite ensamtid till innan en veterinär kom in och gav honom de sista sprutorna. De som skulle stanna hans hjärta. Jag höll handen vid Coolers bröstkorg och masserade hela tiden. Hjärtat dunkade långsammare och långsammare, tills... det stannade helt. Vi stannade ett tag och sen gick vi ut genom vår "privata" utgång från rummet och åkte hem. Utan Cooler. Det var så bisarrt att lämna honom där, liggandes död mitt i rummet.
Den natten sov jag hos mamma och pappa och det var kusligt tyst. Ingen som gick runt i huset och skrapade tassarna i golvet, ingen som gnydde vid ytterdörren, inget dunkade i väggen när han kliade sig... På torsdagen var jag förstörd. Hade knappt sovit någonting och spenderade nästan hela dagen på lagret på jobbet. Klarade inte av att sitta i kassan eller vara ute i butiken ens. Det var så sjukt jobbigt.
På fredagen hade jag bestämt mig för att inte vara ledsen längre. Jag var glad och positiv. Jag är fortfarande ledsen inombords när jag tänker på att han inte finns mer, men man kan inte låta det förstöra allt hur länge som helst. Värre blev det dock på kvällen, på fredagen, när mina utgångsplaner splittrades... men det är en helt annan historia.
Nu vet ni i alla fall. Min vän, min storebror, min älskade hund är borta. Har fortfarande kvar lilla Kimi... men det är inte samma sak.
Gonatt och sov gott.
Cooler, min nästan tolvåriga schäfer, har gått bort. Vi avlivade honom i onsdags. Han har varit sjuk i typ hela sitt liv och haft skabb, fuktskador, varbölder och tarmomvridning. Han är döv... förlåt, han var döv, halvblind och jättevinglig på båda bakbenen. Jag fick höra om avlivningen först på fredagen innan och när jag skulle till jobbet på lördagen var jag förstörd. Kunde inte hålla tillbaka tårarna, jag kunde inte ta in att han skulle förvinna för alltid inom några dagar bara. Helgen var pajad, i princip.
Vi kom till Albano djursjukhus vid halv sju i onsdags. Gick in och anmälde oss och väntade i väntrummet tills vi fick ett rum. Först kom en sköterska och förklarade hur de skulle göra det. Avliva honom. Vi fick några minuter ensamma, jag, mamma, pappa och Cooler, och sen kom en sköterska in och gav honom en lugnande spruta. Vi blev lämnade ensamma igen och efter ett tag lade sig Cooler ner och ännu någon minut senare föll han ner helt på sidan med tungan hängande utanför munnen. Han kunde fortfarande känna av vår närvaro så vi kramade om honom så mycket vi kunde innan sköterskan kom in igen och gav honom en spruta som gjorde honom medvetslös. Han andades och suckade lite ibland, men han var inte längre medveten om sin omgivning. Fick lite ensamtid till innan en veterinär kom in och gav honom de sista sprutorna. De som skulle stanna hans hjärta. Jag höll handen vid Coolers bröstkorg och masserade hela tiden. Hjärtat dunkade långsammare och långsammare, tills... det stannade helt. Vi stannade ett tag och sen gick vi ut genom vår "privata" utgång från rummet och åkte hem. Utan Cooler. Det var så bisarrt att lämna honom där, liggandes död mitt i rummet.
Den natten sov jag hos mamma och pappa och det var kusligt tyst. Ingen som gick runt i huset och skrapade tassarna i golvet, ingen som gnydde vid ytterdörren, inget dunkade i väggen när han kliade sig... På torsdagen var jag förstörd. Hade knappt sovit någonting och spenderade nästan hela dagen på lagret på jobbet. Klarade inte av att sitta i kassan eller vara ute i butiken ens. Det var så sjukt jobbigt.
På fredagen hade jag bestämt mig för att inte vara ledsen längre. Jag var glad och positiv. Jag är fortfarande ledsen inombords när jag tänker på att han inte finns mer, men man kan inte låta det förstöra allt hur länge som helst. Värre blev det dock på kvällen, på fredagen, när mina utgångsplaner splittrades... men det är en helt annan historia.
Nu vet ni i alla fall. Min vän, min storebror, min älskade hund är borta. Har fortfarande kvar lilla Kimi... men det är inte samma sak.
Gonatt och sov gott.