Late night pondering

Jag är nog ganska instabil. Och överkänslig. Och analyserande och bipolär och irriterande besserwissrig. Och ibland går jag vilse i mitt eget huvud. Just nu är jag lost. Hittar ingen utväg nånstans. Helt obefogat känner jag svartsjuka över ingenting. Jag kanske sätter mig själv på en piedestal - tror att jag är så jävla bra hela tiden... "Vem skulle våga göra mig nåt ont?"

Det jobbiga är att jag inte kan berätta hur jag känner... Eller, visst skulle jag kunna det - och våga, dessutom - men rädslan kommer krypandes ändå. Rädslan för vad som händer sen. Vad som skulle kunna hända, eller inte hända, och hur det skulle förändra allt mitt liv kretsar kring just nu.

Kanske är det bara för att jag är febrig och eländig, kanske för att det är sent och jag är trött... kanske för att det var länge sen jag kände såhär. Jag vet inte, ärligt talat, men det som pågår i min hjärna just nu är ett enda stort virrvarr av tankar, känslor, argumentationer med mig själv och frustrerande sanningar och tecken. Ett töcken av tecken som inte går att tyda.

Vad är det som gör att man vill välla ut allt man har inom sig på en blogg som alla man känner kan läsa? Bekräftelse? Ett rop på hjälp? Ett hopp om lite tröst eller att någon känner likadant? Vad det än är känns det mycket bättre när man fått ner det i textrutan, trycker på "publicera" och skickar ut det i cyberspace...