Middagsmoral

Jag vet inte om jag vill fylla år längre. Mamma sa åt mig att städa och jag hade precis tänkt gå ut och göra det... så nu känns det inte som att jag har någon lust att göra någonting längre. Gästerna vet inte när de ska komma imorgon. Ingenting är fixat. Mamma är sur på mig. "Kom ut och ät middag nu innan jag blir sur!" skrek hon innan middagen. Sen när jag kom och satte mig var hon sur ändå och satt och läste en mattidning under hela måltiden. När jag undrade varför hon fick läsa under maten när inte någon annan får det sa hon bara att hon fick det för att hon kände för det. Då tog jag upp Vattenmelonen av Marian Keyes och läste jag med. Sådan mor, sådan dotter. Vi sa nästan ingenting under hela middagen - och med "nästan" menar jag att pappa förtvivlat försökte komma på något att prata om. Mamma avfärdade honom, som vanligt, och eftersom jag skulle vara likadan gjorde jag det också... fast jag gav honom en snäll kommentar direkt efter. Pappa ska inte behöva lida för att jag och mamma är sura på varandra. På det sättet är jag en förbättrad version av min mor, skulle jag vilja tycka. Hon kan inte bete sig på det där sättet och förvänta sig att alla ska ligga vid hennes fötter och göra precis som hon säger. Jag orkar inte med det, jag ger upp, det enda jag mår bättre av är att spegla hennes humör mot henne själv så hon (förhoppningsvis) märker hur hon uppträder.
Det känns i alla fall bra... som en god gärning, ungefär.

Jag fyller 20 imorgon. Jippiiii...

Kanske är jag för envis, för egocentrisk, för barnslig och ansvarslös - för att inte nämna min obefintliga självdisciplin - och jag kanske borde lyssna mer på min mor... fast nej!
Det tänker jag inte.