Förstaplatstagande novellbidrag

(Jag kan inte sova)

I nian vann jag första pris i en novelltävling för åk 7-9. Den enda jag någonsin har skickat in bidrag till haha. Reglerna var att man skulle ha minst storlek 10 på texten och högst en A4. Jag fick kämpa med att ta bort "onödiga" ord här och där (jag gillar att bre på haha), men till slut fick jag ihop det. En radbrytning i hela novellen, rubriken skrev jag för hand för den fick inte plats, och det enda som får plats att skrivas på slutet är tre bokstäver. Om ens det. Här kommer novellen i alla fall, kommentera gärna.

Josefin, min bästa kompis, har alltid sagt till mig att vara ärlig mot mig själv. "Men kom igen nu, Maria, var inte en sån fegis!" Hon syftade på en kille. En väldigt speciell kille. Killen med stort K. Han hette Daniel, var 15 år och spelade gitarr som en gud. Han hade underbart mörkbrunt, rufsigt hår och sådär fantastiska mörka ögon som man bara drunknar i. Jag själv var 14 år och hade varken underbara ögon eller visste något om gitarrer. Jag trodde inte att han visste att jag över huvud taget existerade, förrän han kom fram till mig en fredagsmorgon och sa "Hej, det är du som är Maria, eller hur?" "Eh... Ja, det är det väl." sa jag och kunde knappt tro mina öron. Han snackade med mig! Han som alltid var omringad av tjejer hade fått upp sina ögon för mig! Det kunde bara inte vara sant! "Ska du göra något imorgon?" frågade han och jag blossade såklart upp som en tomat i ansiktet. "Nää..." kom det till slut fram ur min mun. "Vad bra, vill du komma hem till mig klockan 7 då?" Oj! Vad skulle jag svara? Jag kände honom inte ens... Men visst var han underbar! "Ja! Det vill jag jättegärna!" svarade jag till slut. Josefin blev också helt paff. Tänka sig! Jag visste redan var han bodde, jag hade kollat upp det för längesen i telefonkatalogen. Det kunde väl inte vara så svårt att hitta dit...

När jag hade stått och piffat upp mig i 2 timmat tog jag bussen till stationen och började gå mot gatan där han bodde. Jag stod framför ett stort vitt hus. Jag gick uppför trappan. Jag kom fram till dörren. Ringde på. Väntade en stund och ringde sedan på igen. Jag såg någon springa fram och tillbaka genom hallfönstret. Sen öppnades dörren. Det var Daniel. Han stod där och log med hela ansiktet mot mig. Han var bara så vacker! Han bad mig stiga på och det gjorde jag. Det var en stor hall jag kom in i. Längre in fanns ett kök, ett vardagsrum och en trappa till övervåningen. Jag hängde upp min jacka och tog av mig skorna. Han log mot mig hela tiden. Vi gick in i vardagsrummet. "Så... Det är såhär du bor?" sa jag lite försiktigt. "Ja." svarade han med sträv röst. Jag hade aldrig hört honom låta så förut. Det var inte den glada gitarrkillen som man såg i korridorerna och, om man hade tur, kanske kunde få ögonkontakt med. "Kom, vi går upp på mitt rum." sa han. Han gick uppför trappan och jag följde med, om ens lite motvilligt. Hans rum var ganska mörkt och bara bilder på tjejer på väggarna. De enda möbler han hade var ett databord med stol, en byrå och en säng som stod placerad mitt i rummet. Jag gick några meter in och hörde bakom mig hur han stängde dörren. Han smög fram till mig och höll mig om axlarna. Sen höll han mig om midjan och kysste mig på halsen. Jag frågade försiktigt "V-vad gör du?..." Han stannade upp och backade. Jag vände mig om. "Jag trodde att det var det här du ville." Jag stod som förstenad mitt i rummet. "Känner du inte igen mig?... Jag är ju killen i dina drömmar, eller hur? Du älskar ju mig." Jag började känna obehaget. Det satte sig som en klump i halsen. "Vad vill du mig?" frågade jag. "Jag? Vad jag vill? Jag vill ha dig. Och... du vill ha mig." Han gick runt mig som en hund som vaktar sina käraste ägodelar. Han kom närmare. Jag backade sakta mot dörren. "Varför så bråttom?" sa han med ett flin "Vi ska ju bara leka lite." Jag kände på handtaget. Han hade låst. Det här var inte bra. Jag sa, med hög röst, "Lås upp dörren. Jag vill ut.", men han närmade sig mig. Flinande. Inte på ett gulligt sätt utan på ett elakt och kallt sätt. Han tog tag i mig. Jag fick panik. Jag började sparka och slåss och skrika allt vad jag kunde för att komma loss. Jag fick in en spark rakt i skrevet och han ramlade kvidande ner på golvet och släppte mig. Jag sprang mot dörren. Låste upp och sprang nerför trappan. Drog på mig jackan och struntade i att knyta skorna. Jag var ute. Den friska vinden blåste nytt liv i mig. Jag sprang allt jag kunde till busstationen. Jag hade inte sagt något till mamma och pappa, de skulle ändå vara borta ikväll. Men Josefin var hemma. Jag slog med darrande fingrar hennes telefonnummer på mobilen och kände mig lättad när jag hörde hennes röst i andra änden. "Hej... Daniel..." försökte jag... och sen kom gråten. "Åh, Maria... Kom hem till mig så fort som möjligt!" Jag klev av bussen och gick genom ett välbekant område. Knackade på dörren och möttes av en tröstande famn. "Kom in. Jag vill höra allt om Daniel och vad som hände." Vi gick in och satte oss i hennes soffa och medan hon gjorde i ordning varm choklad till oss berättade jag allt för min allra bästa vän.

There you go. Nu ska jag kolla på Chicago. :)