Ta i trä

"Jag kan bli påkörd imorgon" skämtade Frida när hennes nya chef nämnde att hon var rädd för att dö. "Nä, säg inte så! Peppar peppar, ta i trä!". Chefen knackar flera gånger i bordet framför henne. Frida fyller i "- man får ta det som det kommer. Det är ingenting man kan göra något åt eller påverka ändå". Fem dagar senare låg hon på gatan och tittade upp i kvällshimlen. Blöt, trött, ont i kroppen och med strålkastarna från en vit Tesla i periferin.

Det hade gått snabbt. För snabbt. Ena stunden plockade hon fram den andra av två reflexer hon hade, och tänkte att bilen som var på väg emot henne nu verkligen skulle se henne, där hon gick över övergångsstället. Hon hoppades att ryggskottet - som hon dagen innan hade besökt kiropraktorn för - skulle ha släppt redan, men dessvärre rörde sig inte benen i den snabba takt hon brukade ha när hon gick. Andra sekunden befann sig bilen precis bredvid henne och hon kände hur den slog in i knäet, sen höften, ryggen, axeln. Hon hamnade uppe på vindrutan. Bilen gjorde en hård inbromsning och hon flög framåt. Fötterna fick fäste i marken, men hon fortsatte framåt av farten. Handväskan slungades iväg. Hon tog emot sig i backen med handen, armbågen, axeln och sen... blev hon stilla. 

Hon hör någon skrika. Mamma. Mamma hade gått lite framför och blivit träffad i knäet av bilen. Hon skriker på föraren som gått ur sin bil och är förtvivlad. Frida lyckas ta sig upp i sittande läge och en person som gått längre fram på gångvägen springer fram till henne för att hjälpa henne upp. Mamma sitter på marken och håller om sitt knä. Frida går till sidan av vägen. "Jag såg er inte!" "Hur kunde du inte ha sett oss?!" Frida tar upp mobilen. Hela kroppen dunkar, ansiktet känns som myrornas krig. Ringa polisen? Ringa pappa? Ringa polisen? Ringa pappa? "Jag tittade på cykeln, jag måste ha blivit bländad!" "Du körde på oss! Varför körde du på oss?!" Frida ringer pappa.

"Vi har blivit påkörda."

"Va, påkörda? Var då?"

"Här... på övergångsstället."

"Var då? Var nånstans?!"

"Här vid övergångsstället... Kom."

Pappa och bror anländer några minuter senare. Handväskan plockas upp. Mamma har kommit på fötter. Bror pratar med föraren och tar dennes uppgifter. Frida har svårt att registrera vad som händer. Hon blir sittande på en träbalk medan pappa och en annan person frågar hur hon mår. Det gör ont, men ändå inte. Händerna har domnat bort, hon hyperventilerar och adrenalinet i kroppen gör att hon blir yr. Efter mycket om och men blir hon och mamma placerade i en bil. De tar varandras händer. "Vi kunde ha dött. Vi båda kunde ha dött."

När de har kommit in i värmen igen och samlat sig har de lyckats komma fram till att de inte har några omfattande skador som gett sig uttryck, än. Skrapsår på hand och armbåge. Spända muskler och stelhet. Det lär bli några rejäla blåmärken på stora delar av kroppen också, men överlag har de klarat sig väldigt bra. Frida och mamma tittar på varandra. Frida berättar vad hon sa till sin chef förra veckan och hur hon hädanefter alltid kommer ta i trä när hennes chef gör det. De både brister ut i skratt. Så snabbt det kan vända. Så snabbt hjärnan kan växla om till självbevarelsedrift. Så snabbt man kan behöva det tragikomiska i allt det allvarliga. Kanske lite för snabbt.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Okej, nutida Frida här. Skriveri åsido, jag mår helt okej. Jag har gjort allt man ska nu. Skadeanmälan hos försäkringsbolaget. Kontaktat vårdcentralen för eventuell genomgång av kroppen som fick ett rejält kok stryk av bilen. Det känns som att jag har varit med i en boxningsmatch. Bilen vann, skulle man kunna säga. Jag är otroligt glad över att jag är hel utöver skrapsåret i handen, det hade kunnat gå så illa. Vad hade hänt om vi inte gick när vi gick, när jag var klar med mitt mobilspel? Om vi inte stannat och pratat med den bekante som huserar i samma byggnad som oss? Om vi hade haft hundarna med oss? Om jag inte hade haft ryggskott och sagt till mamma att vi behöver gå lite långsammare? Jag vill inte veta. Och ryggskottet har faktiskt inte heller gjort sig påmint efter kiropraktorbesöket, vilket är ett stort plus. Men, som min chef säger,

                                                                                                        "Peppar peppar, ta i trä."

Styrkan inom mig

Förra lördagen var jag på Patricia för första gången sen våldtäkten - och andra gången någonsin. Jag orkar inte med längre att den här personen ska få förstöra för mig i min vardag. Det dröjde säkert ett år innan jag kunde gå samma väg mot Centralen som jag hade tagit hem från honom den morgonen. Sakta, men säkert, har hans ansikte försvunnit ur mitt minne och jag känner hopp om att kunna komma nära folk igen. Den här senaste veckan har varit ett stort steg framåt. Det känns som en gigantisk erövring. Jag känner mig stolt, för en gångs skull, över vad jag åstadkommit. Jag känner mig stark. Det känns som att något håller på att förändras.

I fredags var jag i Norrköping och träffade massa nya människor och lärde känna andra bekanta lite bättre. Det var mycket trevligt och jag kände mig säker utan att behöva tvivla på själva känslan av trygghet. Att byta miljö var välbehövligt och det var länge sen jag kände mig så uppskattad av folk utan att behöva göra mig till. Behövde inte dämpa eller framhäva något, utan kunde bara slappna av och vara jag.

Har varit så glad den senaste veckan, nästintill lycklig. Kunderna har frågat om jag är nykär eller om jag tagit något - jag har bara svarat att jag är hög på livet. Har öst kärlek över mina kollegor och skuttat runt på lagret. Folk har tittat på mig som om jag vore knäpp - och jag har inte brytt mig! Ingen ångest, ingen oro, ingenting. Jag har mjölkat den här känslan ett tag nu och det känns som att den kommer hålla i sig ännu lite längre. Om jag dippar är det okej också, men just nu är det den här känslan jag vill leva i.

Tack för mig!

I opened up to you, and you judged me

Jag sitter och kollar på en film, Silver Linings Playbook. (Bradley Cooper, Jennifer Lawrence)

Filmen handlar om Pat som precis kommit ut från psyket efter att ha misshandlat en lärare på skolan han jobbade på. En lärare som hans fru, Nikki, var otrogen med. Han är diagnosticerad med bipolär sjukdom och när han blivit utskriven träffar han Tiffany vars man dött, hon har hanterat det genom att ligga runt - och förlorade sitt jobb pga det. Pat har kontaktförbud, men tror ändå på att han och Nikki ska bli tillsammans igen. Tiffany försöker lösa sina problem och Pat försöker ignorera dem. Han försöker hitta "the silver lining".

Det är mycket prat i filmen om att vara galen eller inte och vilka mediciner de tar osv... och här sitter jag och har inte tagit min antidepp på tre dagar... Det där var en lögn, det har säkert gått en vecka... Nu gör jag det igen, precis det jag inte skulle göra på eget bevåg. Kände mig bättre några dagar efter att jag slutat, men sen gick det neråt. Idag, när jag följde med familjen till mormor och morfar för att fika, hände saker som fick mig att inse att jag faktiskt inte är redo. Det är så konstigt, för när jag går på medicinen känner jag mig så bra. Så säker. Jag känner mig så glad och stark och levande, men nu när jag har hållit mig borta från medicinen ett tag känner jag att det inte funkar. Så jag börjar igen.

Den fjärde februari ska jag till Vårdcentralen här i Norrviken på utredning för att se om jag kan trappa ner eller inte. Jag vet inte vad jag ska tro, om jag ska hoppas på något speciellt. Jag känner att jag fortfarande har mycket att bearbeta och det bästa för mig nu är nog bara att hitta en bra psykolog som jag känner mig trygg med. Den senaste funkade jag inte med och det skapade en oro inför min nästa psykolog. Det var ett tag sen, ca ett år.

Jag vill inte förstöra för mig själv när jag känner att jag kommit så långt. Jag vill fortsätta med medicinen, jag vill känna kontroll. Jag tycker inte om katastroftankarna och mardrömmarna. Jag vill kunna tänka positivt och känna viljan att ta tag i saker. Kanske rita, dansa, skriva musik... leva. Inte bara överleva.

Det här är ingen bra film för mig att titta på.
Måste nog kompensera med att se Wild Child efter det här.

Skinn och ben

Tjena bloggen.

Vi börjar på ny kula. Igen. Ett nytt år är snart här och andra halvan av 2015 har varit markant mycket bättre än första halvan. Jag har träffat kompisar, känt mig uppskattad och omtyckt, rest runt och dessutom känt en helt annan styrka i mina motgångar. Hade några dalar under sommaren. Fyllde 25 och hade riktigt djup ångest, började på antidopp och sömntabletter igen, förlorade mina två närmaste kompisar - eller snarare att de båda gav mig fingret. Såna vill jag inte ha i mitt liv. Har kommit närmre andra människor och hittat någon slags trygghet i mig själv igen.

Just nu är jag ganska lycklig, skulle jag vilja säga. Kommer kunna rida på den här vågen av rosa moln ett tag. Oavsett vad som händer i framtiden så är här och nu ganska underbart. Jag är lugn.

Sämre är dock att jag har börjat röka lite för mycket igen. Jag slutade helt och var fri i många månader, sen började jag feströka två-tre cigg varje gång jag var ute och nu har det gått så långt att jag kan säga till mig själv att det är "okej" att ta en cigg på vardagen också. Inte bra. Efter nyår har jag lovat mig själv att göra en förändring. Jag har köpt gymkort och ska börja träna på mitt gamla gym, Medley Sollentuna. Då får jag kanske upp aptiten igen, vilket jag skulle behöva... Jag har gått ner fem kilo på en och en halv månad och när jag igår träffade Anna utbrast hon "Men kvinna! Du är ju bara skinn och ben, äter du inte?!" när jag klev innanför dörren. Mamma har också märkt det. Jag försöker äta, men jag blir mätt så otroligt fort. Det är inte likt mig, tjejen som alltid kunnat äta som en häst har bara... tappat lusten. Mat är något jag tänker att jag måste ha för att orka, inte något jag vill sätta i mig. Det kan bero på att det har varit mycket på jobbet och att jag har varit sjuk och gått länge på penicillin nu i november/december, men det känns tråkigt i vilket fall som helst. Jag vill hitta min matlust. Om du har sett till den, ring mig!

Nyårslöften. Ja' vettefan. Jag tycker inte om att lova att jag ska göra saker, då blir jag bara besviken på mig själv när jag inte klarar av att hålla dem. Jag kan sätta upp delmål och känna mig duktig när jag klarar de små grejerna, men för mig är det inte värt att kräva något mer. Jag förstör bara för mig själv.

Det var allt för den här gången. Ska försöka börja skriva lite musik igen - och skippa de här jävla akrylnaglarna som på den senaste tiden har varit anledningen till att jag lagt gitarren på hyllan. Kanske börjar teckna igen till och med, jag kunde finna sådan ro i att bara sitta och rita ansikten och små comic strips. Vill hitta den känslan igen. Jag tror att jag är redo nu.

Ha det! Ses snart.

Gymma

Jag har ångest. Jag har ett helt färdigt schema som en PT skrivit åt mig... för en månad sen. Sen dess har jag inte varit där - och därmed glömt hur jag ska göra övningarna. Vet inte om jag ska använda stång eller kettlebell eller hantlar - jag minns inte! Jag vet att jag borde åka till gymmet imorgon, jag börjar ju ändå inte jobba förrän 13:00... men det tar så otroligt mycket emot. Jag får ångest bara jag tänker på att jag ska stå där och inte veta vad jag ska göra. Börjar snart gråta. Det här är så jävla jobbigt. Jag brukade älska att sticka till gymmet och bli svettig och göra av med lite frustration. Nu tänker jag bara på att jag kommer göra fel och alla kommer titta på mig och döma mig och jag kommer ändå inte kunna genomföra alla övningar och det kommer gå dåligt och jag kommer skada mig och sen kommer jag deppa ner mig totalt.

Känns bra och positivt det här. Vet fan inte vad jag ska göra för att dra mig upp ur den här svackan. Jag vill hitta motivationen igen, jag trodde att ett schema skulle fixa det, men nu... nä, det gav bara mer ångest.

På rosa moln

Är hemma från GBG nu! Det har varit otroligt kul och jag vann alla mina deltävlingar, vi spelade laserdome, arkadspel, mattävlingar och mitt lag kammade hem rubbet och jag fick gratis inträde till Lounge(s) på torsdagen och Park Lane på fredagen. Så härlig helg, tack till alla inblandade!

Pillan spelar Black Light Golf på Laserdome-stället

Drinkar på Lounge(s)

VIP-bordet på Park Lane

Glad VIP-människa!

Tapas på La Sombrita - a.k.a. "Tapasbåten"

På torsdag ska jag gadda mig för femte gången. Bara så ni vet. Inga bilder än, det kommer när den är klar! På lördag ska jag springa The Color Run med mamma i små fina tyllkjolar. Ska bli hur kul som helst!!!

SÅ TAGGAD!

Just nu mår jag jäkligt bra. Vill bara säga det.

Motivation

Sanningen är den att jag konstant är trött. Jag må vara uppe nu, men jag går hellre och lägger mig i sängen och sover några timmar innan jag ska jobba än att åka till gymmet och få in lite träning i livet. Just det där med träning och gymmet tar emot, det finns för många hinder och för lite motivation. Det är inte roligt längre.
     - Den enda bussen jag kan ta till gymmet slutar gå vid 9... och jag är ingen morgonmänniska. Visserligen har jag en cykel, men den använder jag bara i nödfall. Jag tycker inte om att cykla. Det var så mycket enklare när jag hade min bil.
     - Nytt gym. Känner inte till alla delar av gymmet, har inget schema, vet inte vad alla övningar heter. Osäkerheten i detta område är enorm. Jag mår dåligt och får ångest när jag tänker på att gå in där och inte veta vad jag ska göra. Det är som en tyngd över bröstet som bara växer, ju närmare jag kommer att faktiskt åka till gymmet.
     - Jag vågar inte ge mig ut och springa för jag känner inte till några spår. Jag är rädd att jag villar bort mig och spenderar för mycket tid ute i skogen så att jag sen kommer för sent till jobbet. Jag kan inte längre bara dra ut på en 3km-runda på morgonen innan jobbet, det blir ett projekt.
     - Allt som förut brukade motivera mig - bilder, motivational quotes osv. - får mig bara att må dåligt. "No excuses!" "Sweets or a flat stomach?" "Suck it up now or suck it in later!" "Den som inte avsätter tid för träning måste förr eller senare avsätta tid för sjukdom." Det är inte motiverande, det får mig bara att vilja äta en påse chips och gå och lägga mig i tre timmar.

Samtidigt så saknar jag känslan av att vara stark i kroppen och se resultat. Våga ha magtröja eller springa i bara sporttopp. Den känslan är borta, jag har knappt tajta kläder någonsin numera, för att jag känner att jag är större nu än jag någonsin varit - och då är jag inte särskilt "stor" över huvud taget... it's all in my head, men jag mår dåligt över det, jag vill bara känna mig taggad igen.

Now you know. Nu ska jag sova tills jag måste gå upp och åka och jobba 13-20.

(Nedan: Gamla bilder från när jag var träningsfreak, 2013.)

Dysfori

Ligger hemma och har ont i halsen. Sitter i Facebookchatten och väntar på att mina vänner ska svara. Existensiella frågor dyker alltid upp i mitt huvud när jag är ensam. Funderingar över huruvida mina kompisar faktiskt är mina kompisar eller inte. Om de tycker om mig på riktigt eller egentligen stör sig på mig. Om de bara är kompis med mig för att de tycker synd om mig. Deppar ihop. Intalar mig själv att jag bara är sjuk och ynklig just nu och det känns bättre ett tag. Tills jag börjar tänka på allt som hänt. Deppar ihop igen. Apati. Känner mig hopplös. Värdelös. Missförstådd. Som att livet är ett skämt och att det bara handlar om att stå ut tills det är slut.

Ner-och-upp

Hej svej! Gårdagen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Mitt i natten vaknade jag av att det blev strömavbrott i området och jag hatar mörker... så jag gick runt och tände massa ljus och satte på musik på Spotify på datorn (som, tur nog, var fulladdad). När jag hade lugnat mig lite och ångesten hade lagt sig gick jag runt i huset och släckte ljusen och det sista jag blåste ut var det vid datorn. Sen somnade jag till musiken som sakta dog i takt med att datorn gick in i viloläge. 

Tackar Spotifygudarna för offlinespellistor!

Jag vaknade av att Sanna ringde och undrade var jag var. Fuck. Jag, som hade fixat och peppat alla att ta samma tåg in till stan och gå till Grand Hôtel och Champagnedagen tillsammans, hade försovit mig. Jag hatade mig själv. Jag blev så jävla besviken på mig själv att jag började gråta och funderade seriöst på att stanna hemma, sådan ångest hade jag. Jag ville inte se någon, inte prata med någon, inte göra något. Sen skrev Sanna "Teres säger att du måste komma, så det så :)" och det gav mig lite distans, det fick mig att inse att det inte kommer att bli bättre av att jag låter ångesten vinna och stannar hemma. Så jag tog mig i kragen, sminkade mig, satte på mig kläder, tog en macka i handen och sprang till tåget. Och jag är så jävla stolt över mig själv för det.

Obligatorisk selfie på toan.

Champagnedagen var trevlig, det fanns mycket gott att smaka på. Efteråt drog jag och Teres och mötte upp Emil och Alex på Snaps där vi satte oss och drack vin och pratade i timmar i solskenet. En riktig försommaridyll! Teres stack hem vid middagstid och jag hängde på E och A som skulle käka middag och kolla fotboll på Bryggeriet. Det är sällan en hinner prata ordentligt med sina kollegor, så det här var verkligen ett stort plus i kanten på en dag som hade kunnat bli helt annorlunda. Sen gick vi till tåget och där upptäcker vi att tåget jag och A ska ta... inte går. "Ersättningsbussar går mellan Häggvik-Sollentuna-Akalla". Tack. Så vi satte oss i en taxi istället. Funderar på att skicka kvittot till SL, men är osäker på om det hjälper över huvud taget.

Idag har jag bara jobbat. Jag har börjat med en riktigt jävla dålig ovana att vakna tio minuter innan jag måste gå till bussen. Panik! På något sätt lyckas jag alltid komma i tid i vilket fall, men innerst inne hatar jag mig själv för att det blir så här. Jag har ju all tid i världen, varför kan jag inte bara gå upp när klockan ringer så jag får tid att faktiskt äta frukost, för en gångs skull?!

Om någon har tips på självdisciplin i dessa situationer så är det läge att kommentera nu!

Ha det, älskos!

Happy day

Idag har varit en hyfsat bra dag, skulle jag vilja säga! :)

På jobbet, i kassan, var det en kvinna som bytte kö till min kassa och sen väntade kvar tills jag var klar med en kund bara för att berätta att hon tyckte att jag alltid var så otroligt trevlig! Det värmde långt in i själen! Sen kom en kund in med en liten sex veckor gammal hundvalp bara för att göra mig glad. Fick hålla i den och hela världen stannade upp, kändes det som! Valpar luktar SÅ GOTT! *awkward dog lady moment* Avslutade dagen med ett jättemysigt temamöte med kollegorna om nya kundinsikter och alkoholfrittprovning med fläskkött, som extra guldkant på dagen. Cyklade hem och lade mig i soffan och har nu sovit i ungefär fyra timmar. Ska nog förflytta mig till sängen nu, tror jag.

Har fortfarande inte riktigt fått igång inspelningarna av låtarna, men ska försöka sätta mig och klura på det imorgon när jag är ledig. Och gymma. Det är också någonting jag ska försöka göra imorgon.

Wish me luck!

"Jag kan själv!"

Dagens bra:
- Har sytt upp fyra gardiner till jobbet.
- Fick tag på sladd till min nya mick.
- Hade jättemysigt hemma hos mormor och morfar.

Dagens dåliga:
- Jag förstår inte hur inspelningsprogrammet till ljudkortet funkar.
- Telepluggen till hörlurarna gick i småbitar.
- Jag får inte nivåerna på micken att jämnas ut.

Om det här var dagens vågskålar så skulle det väga tyngre på den dåliga sidan. Jag har varit så peppad på att få börja spela in och nu... krånglar allt. Med ljudkortet kom ett program som heter Live Lite 9 och jag fattar ING-EN-TING. Kopplade in micken och hörlurarna och hör ING-EN-TING. Fixar alla inställning med in- och outputs på datorn och höjer volymen på allt. Det enda som händer är att det låter distat när jag spelar in. Jag förstår inte vad jag gör för fel och jag blir så jävla frustrerad. Jag är inte heller en sådan människa som kan släppa allt och säga "Jag fortsätter imorgon istället". Jag vill förstå direkt och jag vill att det fungerar! Jag är inte heller en sådan människa som någonsin läser manualer, men det gjorde jag den här gången... och inte fan hjälpte det!

Vill bara koppla in allt, sätta på mig hörlurarna, höja volymen, spela in i GarageBand och sen kunna lyssna direkt - MEN NÄHÄ?! Det var tydligen alldeles för enkelt för att kunna godtas av vem-det-nu-än-är-som-gör-att-mitt-liv-är-kantat-av-fuckery. Jag hatar att be om hjälp, men jag antar att det inte finns något annat val just nu. Helvete.

Onsdag den femtonde?

Jag förstår verkligen inte vad den här dagen har haft för problem med min existens?! Värsta otursdagen någonsin. Det började med att jag vaknade tio minuter innan jag var tvungen att gå till bussen - och jag har inte tvättat håret sen i lördags... - och sen möts jag på jobbet av en leverans från varudepån med 80st(!!) olika ölsorter som ska prickas, levereras in och plockas. Det tog två timmar, bara det. Sen går en flaska rödvin sönder i kassa 1, och vinet rann ner i datorn... så den fick kortslutning och dog. Sen gick en ölburk sönder längre ner i kassalinjen och sprayade mig och Matte. Ännu en ölburk gick sönder i kassan efter det... aa, ni fattar grejen. Och! På vägen hem höll jag på att bli påkörd av en bil med en förare som antagligen inte såg mig för att han pratade i telefonen. Jävla dåre! Jag gick i vägrenen och mannen körde in på vägen jag gick vid, utan att sakta ner. Området är inte jättebra belyst och det här är på baksidan av Norrvikenskolan, det rör sig massor av människor runtom. Jag pratade med mamma i mobilen när det hände och jag blev så jävla förbannad att jag dunkade till bilen, bilen stannade, jag gick fram till rutan på passagerarsidan, stirrade in i bilen tills mannen rullade ner rutan och sen skällde jag ut honom. Minns inte vad jag sa, efteråt gick jag bara hem. Avslutade samtalet med mamma, gjorde en äggmacka och satte mig framför teven. Och nu sitter jag här.

Nej! Nu ska jag duscha och sen ska jag sova. Jobbar 7-12 imorgon och sen drar jag till momo & mofa och myser med dem. :) Bye!

Den 21 Maj ska jag fylla på lite tatueringar... Jag längtar!

Nu kör vi!

Spännande nyheter! Var på 4Sound Söder idag och spenderade 4.000 spänn... Inspelningsmick, pop filter och ljudkort inhandlat. Check! Nu kan jag kanske komma igång med att spela in mina gamla låtar så som jag har visualiserat dem - inga fler begränsningar pga endast gitarr och sång med dålig ljudkvalitet på mobilen, liksom.

Så, nu finns det lite att se fram emot! :) Känner ett helt annat sorts hopp för framtiden, att jag i alla fall kommer kunna hålla på med det jag älskar på fritiden.

Florida

I'm back from the states! Eller aa, state, eftersom vi bara var i Florida.

De flesta visste säkert inte ens om att jag skulle åka eller att jag varit borta i två veckor haha! Det kom väldigt plötsligt - pappa fyllde 60 år den 1a januari och sen bokade vi resan veckan därpå.

Vi har hunnit med massor, tack vare att vi hyrde bil - vilket är ett måste i USA, det går typ inte att ta sig runt annars? Vi har bland annat besökt Everglades, Sanibel, Naples, Sarasota, Key West, Fort Lauderdale och Lantana. Jag har klappat rockor på Mote Aquarium, hållit i alligatorer och åkt airboat på Gator Park, sovit på ett riktigt sunkigt motell, solat vid USA's sydligaste punkt, ätit alldeles för mycket mat och åkt runt i en bil i två veckor. Allt som allt en rätt trevlig semester... men kan någon snälla påminna mig om att aldrig åka ensam med familjen igen? Oundvikligt tjafs och missförstånd om och om och om igen... som så många gånger förut. Nä, om jag ska hänga med dessa tre på semester igen måste jag ha någon likasinnad med mig - en partner in crime, så att säga - som jag kan gå och dricka cocktails med, som vill sola och ta det lugnt, som vill gå ut och dansa och som är intresserad av att hitta på samma saker som jag vill hitta på. En kan väl blygsamt påstå att jag sticker ut lite från min lilla familj...

-- Klockan må vara mitt i natten här i Sverige, men i mitt huvud är klockan bara fyra på eftermiddagen. Det lär ta ett par dygn innan en kan ställa om sig, så det är skönt att jag inte ska jobba förrän på torsdag. --

Jag kom precis hem från bion för övrigt. Gick på Fifty Shades of Grey med Verri. Det var inte riktigt "fifty shades of disappointment", men nära därpå... mer sex, tack. Och färre stela one-liners, bättre skådespel, fler scener från boken och mer sex (jaha, hade jag redan räknat upp det?). Den saknade mycket. Men! Med det sagt, om du har läst boken - se filmen. Om du vill se filmen, men inte läst boken - läs boken. Den var sevärd, absolut, men den var under mina förväntningar.

Och apropå absolut ingenting har jag sumpat ännu ett par handskar. Jag är något av en expert på detta, nämligen. Jag sätter mig ner, tar av mig handskarna för att kunna knappa på mobilen, lägger handskarna i knäet och sen ska jag på/av bussen/tåget/tunnelbanan... och jag ställer mig upp... och glömmer självklart totalt av handskarna jag haft i knäet. Buh bye! Sayonara! Zai tien! Never to be seen again... liksom.  -- Ville bara gnälla lite, det sista jag gjorde i inlägget. Kändes som att det var passande. Typ. Cause that's kinda what I do.

Insikt

Hej, det är jag igen. 

Jag såg precis The Fault In Our Stars. För er som inte har sett den kan jag bara säga... se den. Jag vet inte, men någonting i filmen tog tag i mig. Jag känner väl igen mig, antar jag. Jag har lite samma syn på livet som huvudpersonen i filmen. Det är kort, ingen kommer komma ihåg mig efter att jag och alla jag känner har dött och ingenting jag gör spelar någon roll - egentligen. Men nu börjar jag tänka i andra banor. Jag har under några år levt i väntan på att något bra ska hända, något som kan balansera upp all skit som sköljer över mitt liv, men nu känns det mer som att jag vill ut och hitta nya grejer. Jag känner lite lite lite hopp om framtiden. Det är okej om jag inte blir världsbäst på någonting, så länge jag är nöjd och lycklig med det jag har. Som jag sagt innan; det är det lilla jag får, av folk som bryr sig om mig, som faktiskt betyder något för mig. Jag kanske borde ta vara på den känslan istället för att alltid vänta på något bättre, eller vänta på att något dåligt ska hända. Bara befinna mig i den känslan ett tag. Njuta lite grann. Kan jag kanske unna mig det lilla?

Innan har jag känt att livet är kort och det spelar ingen roll vad jag gör. Jag behövde bara överleva... men nu vill jag leva lite också. Små saker spelar roll. Jag måste bara få min sjuka hjärna att inse detta. Den är fortfarande fast i depressionsmode. Jag vill kunna ta mig upp ur träsket nu. Orkar inte må dåligt längre. Jag är för stark för det här. Jag vill så otroligt starkt att bara må bra igen. Och det kommer jag göra... snart.

På torsdag är det sista gången hos min psykolog, har jag bestämt. Jag ska försöka hitta en bättre, en som jag känner att jag kan prata med om ALLT. En kvinna, har jag bestämt.

Puss och god natt, det här var ett rörigt inlägg. 

Glad Lucia

Jah. Så, nu har jag varit sjuk sen i tisdags och inte haft något att göra. Snörvlar och hostar och febersvamlar etc. Karro har varit tapper och kommit över på filmkväll onsdag och torsdag och sen igår har jag varit med mamma och pappa. Vi har ätit god mat och idag var vi in till Norrtälje och shoppade lite... men jag är så trött och hängig så jag vet knappt vad jag gör. Det var länge sen jag var så här sjuk faktiskt. Känner mig helt förstörd.

Jag är bara så glad att jag har en dator som funkar. Så otroligt glad. Helt sjukt känns det, då jag aldrig haft en dator som funkat till 100%, någonsin. Stört, bara stört...

Jag har tankarna överallt idag, känns det som. Jag kan inte riktigt fokusera. Ena sekunden är jag helnere och känner att jag inte hör hemma någonstans. Att jag inte har någon som behöver mig, någon som vänder sig till mig om hen har problem liksom. Och detsamma åt andra hållet, när jag mår dåligt vet jag inte vem som finns där för mig. Andra sekunden tänker jag tillbaka på alla bra saker jag åstadkommit. Hur duktig på att sjunga jag måste ha varit, för att ha landat så otroligt många solon under hela min skolgång. Jag (min hjärna) är totalt upp-och-ner.

En annan sak, jag tror att jag ska sluta gå hos min psykolog. Det känns inte helt hundra. Bland annat för att det råkar vara en man... och jag orkar inte leta upp en annan psykolog. Det är dyrt och det tar tid (finns för många att välja mellan - och då större risk för att det kan bli fel om en inte väljer "rätt", annars måste en börja om processen i letandet och då har en även slösat pengar, osv...), då kan jag lika gärna skita i det helt. Jag orkar inte må dåligt längre, trots att jag vet att jag inte är frisk. Antagligen är det fel att hoppa av terapisamtalen nu, men jag vill inte längre. Jag vill bara kunna klara av det på egen hand. Det kanske går långsamt, men det känns inte som att det gör någon som helst skillnad just nu. Jag vill bara ta hand om mig själv. Jag vill inte ha hjälp från någon annan än möjligtvis vänner och familj.

Det är det lilla som betyder något för mig. Kom över på en film en kväll bara, eller så kan vi ta en kort fika på stan. Två timmar, en timme, en kvart, det spelar ingen roll. Bara jag slipper vara så otroligt ensam - hela tiden.

Julkonsert i Andreaskyrkan 2007

Golden Oldie

I really love this song.
I almost do not get that I have written it myself.

To: Anonymous

I got a comment on my last entry that questioned why I don't write in english. (YAY! A comment!) The reason to that is: it's easier to quickly get my thoughts out in swedish. Sure, I could translate every entry - or I could just write everything in english. All I want you to know is that this blog is first and foremost a tool for myself to use when I have something on my mind. I just happen to share it with the whole internet, haha!

Right now, for all you english speaking people, I can just recommend you to use Google Translate if you want to know what I'm writing about. It usually gives pretty good translations, I write really proper swedish most of the time!

Very excited that people from other places in the world are taking an interest in my blog. :)

Det rullar på...

Jag tror att en stor anledning till att jag inte bryter ihop totalt i mitt lilla hamsterhjul är att jag vet att jag har något att komma hem till. Och nu pratar vi inte om människor - utan tv-program. Måndag till onsdag är det Paradise Hotel, torsdag Big Brother, fredag Idol och lördag Så mycket bättre... därför är det nu lite vemodigt när alla program är inne på slutspurten. Vad ska jag då göra på kvällarna? Jag vet inte! Herregud.

Å andra sidan är det skrämmande hur jag kan bli beroende av saker som är så pass onödiga. Total waste of time egentligen. Tänk vad mycket jag skulle hinna om jag inte tittade på tv de där ca tio timmarna i veckan... Helt sjukt. Ska börja läsa sådana där, vad heter det... böcker, tror jag.

GarageBand

Idag öppnade jag GarageBand och provade för första gången att spela in på riktigt. Det blev akustisk gitarr,  bas (på akustisk gitarr), basic trumkomp som redan fanns inprogrammerat och sen var det melodi och stämma... Det blev en cover på första versen i Dear Mr President med P!nk. Jag är nöjd med vad jag åstadkommit so far. Det är mycket mixande kvar och måste sätta ny melodi för den är väldigt provisorisk just nu, men det känns ändå som att jag har hittat känslan jag vill att den ska ligga i. Spännande! :)

Nu ska jag käka ädelost på tub och pepparkakor. Hett tips! Smeta ut ett tjockt lager på en pepparkaka och lägg en annan pepparkaka på. Vipps! Christmas Oreo!

Jag vill också uttrycka hur mycket jag vill åka till London just nu. Alltså jag längtar verkligen. Jag ryser så fort jag hör någon prata brittisk engelska, typ. Jag är knäpp.

Trött på att vara trött

Jag förstår inte. Natten till idag sov jag mer än tolv timmar... och ändå var jag dödstrött när jag vaknade, klockan två på eftermiddagen. Jobbade från klockan fyra och höll på att stressa ihjäl mig över alla kundordrar. Jag hinner verkligen aldrig ikapp, önskar att jag bara kunde få bli helt KLAR någon gång så jag kan börja på helt ny kula med skiten. Idag stressade jag så mycket att mina händer började skaka och jag mådde illa.

Back to the problem; Jag sover non-stop. Spelar ingen roll när jag går och lägger mig. Jag tror att det beror på solljuset. Känner ni av det? Det är mörkt hela "dagen" och det känns som att jag konstant befinner mig i ett halvvaket tillstånd. Som en zombie. Jag är så trött på att vara trött. Nu måste jag gå och lägga mig igen, ska upp klockan halv åtta imorgon och jag vill försöka att sova tills jag vaknar... Önska mig lycka till, med andra ord. 

Att spara det en skriver

Ibland blir jag lite rädd. Jag började blogga när jag gick i nian och funderade över vilket gymnasium jag skulle söka till. Då var adressen "fridays.blogg.se", men sen, någon gång i gymnasiet gick jag över till blogspot.com istället. Jag glömde bort blogg.se och höll mig endast till denna blogg. När jag senare, någon gång efter studenten i alla fall, försökte hitta bloggen igen så var det någon annan som hade tagit över adressen. Jag hade skrivit i så många år på den bloggen så jag blev självklart förtvivlad och mailade blogg.se. Efter många om och men (de förklarade att om jag inte hade varit inloggad på mer än sex månader så blir adressen automatiskt fri, jag sa att det var jävligt dumt att inte ens skicka ut ett informationsmail om att de "friar" adressen osv.) lyckades de ta ner min blogg från cyberspace och jag fick en ny adress (fridayz.webblog.se). Jag grät av lycka.

Allt detta - tillsammans med det faktum att jag nu bestämt mig för att börja blogga igen - har fått mig att tänka lite. Jag är så jävla rädd... att allt ska försvinna. Att all tid, energi och känsla och L I V som jag lägger ner på detta kommer vara ett waste of time. Jag vill nästan extrahera allting och känna att det finns en slags "backup" som ligger fysiskt i någon låda och väntar på mig när jorden går under och internet dör för alltid. Jag är så rädd att blogg.se eller blogspot.com plötsligt kommer stängas ner och att jag inte hinner spara ner allt jag skrivit, alla låtar, dikter, bråk, skvaller, glädje, ångest, minnen... Det gör mig sorgsen på ett sätt. Jag vill kunna lita på att den här kommer finnas kvar, men samtidigt... någonstans inom mig... vet jag att jag inte kommer blogga hela livet. Jag kommer tröttna, kanske komma tillbaka några gånger, men till slut tröttna. Det känns tomt och läskigt.

Jag älskar mina fysiska dagböcker. De jag har skrivit i med doftpennor, klistrat fast stickers och bokmärken, ritat fina bilder och tejpat in biljetter, små lappar, bilder m.m. Jag saknar det, men min hjärna är ett stort virrvarr av pro's och con's. Det är jobbigt. Det tar tid. Samtidigt är det helt privat och jag kan välja exakt vem som ska få reda på vad så jag kan skriva exakt vad. som. helst. Det är snyggt och organiserat. Åh, jag orkar inte.

Måste tillägga att jag druckit två glas vin och att jag kanske inte är vid mina sinnens fulla bruk kanske, men om ni förstår något av den här ranten så kanske ni får er en tankeställare. Tänk om internet bara... dog. Vad skulle ni göra då? Vad skulle ni ha kvar?

Hey strangers!

Hej, kära kära vänner!

Nu råkar det vara så här att jag i söndags fick för mig att åka och köpa en ny dator. Det slutade med att jag blev typ 16.000kr fattigare och en MacBook Pro rikare.  Så nu - när jag inte längre behöver vänta i tio minuter på att min laptop startar upp, tre timmar för att streama ett halvtimmesprogram eller fjorton timmar för att ladda upp en femminutersvideo på YouTube - har jag bestämt att jag ska börja föra mig i bloggvärlden igen. Jag är överlycklig, äntligen kommer jag kunna jobba med min musik på riktigt också. Jag hoppas även att jag inte kommer behöva lämna in denna på service två gånger per år för att den kraschar. Än så länge kan jag säga att jag endast och uteslutande har positiva saker att säga om Mac och Apple över huvud taget. Min iPhone 5S och iPod Nano 4g får sig en ny vän också. Känns bra det här, sörrni!

Första bilden tagen i Photo Booth.

Några väl valda ord

Alltså SATAN vad dålig jag är på att uppdatera. Jag tror att det mest beror på att min fittdator är så långsam och jobbig att starta upp... aa, vi skyller på det så länge.

För de som inte vet så har jag flyttat från Edsberg/Aidsberg/Öfre Edzbergh och bosatt mig i Norrviken/Porrviken/Snorrviken/Nördviken istället! Från en 33kvm stor etta på bottenplan till en 44,5kvm stor en-och-en-halva - eller rättare sagt ett fucking RADHUS(!!) - i slutet av en länga... vilket för övrigt betyder att jag har EN granne. Och hon råkar också var väldigt trevlig och mysig. Jag tror att jag kommer stortrivas här borta! AWESOMENESS OVERLOAD.

Igår var det inflyttningsfest och det kom elva pers från olika "clicks" och jag var helnojig över att alla skulle ha trevligt och tycka att jag var en bra värdinna, att alla skulle komma överens, att snittarna skulle räcka osv. Jag hatar att vara värdinna. Jag har ingenting emot att det är hemma hos mig, men någon annan får gärna hålla i spektaklet så jag slipper stressa och noja sönder mig själv inför sånt här. Det gick ju sjukt bra till slut i alla fall, de första gästerna kom vid åttasnåret och de sista lämnade klockan fem på morgonen. Anna sov över och när jag vaknade på morgonen hade hon plockat undan, städat, diskat och satt på The Amazing Spiderman på teven. Snacka om underbar människa! Älskade Anna, du är så snygg och bra.

Jag längtar SÅ tills 2013 slutar. 2014 SKA bli bra, nu har jag haft så jävla dåliga år de två senaste åren så nu ska den fanemig vända! Jag hoppas att det blir ett bra avslut på året när man ska spendera en vecka på Kap Verde med familjen 26/12-2/1. Det vänder nog nu. Aa. Helvete heller om det inte gör det alltså, då vet jag inte vad jag tar mig till. Visserligen har jag träffat många människor på senaste som har berikat mitt liv något otroligt, men med så mycket trauma som året började med så ser jag det som lite plåster på såren och kompensation. Men ni ska veta att jag håller av er så oerhört mycket. Älskade Adde, Karro och Verri, ni är så snygga och bra.

Här är en liten video på när jag och Sara M sjunger in en låt som jag började skriva för ett drygt år sen. När hon kom hem över en helg och överraskade mig så fick hon höra låten och vi bestämde oss för att skriva klart, spela in och lägga upp den på YouTube. Vi kallar oss för "The Ward" för att det var där vi möttes - på BB. :) Älskade Sara, du är så snygg och bra. 23 och ett halv år and still going strong.

Sen tycker jag att vi avslutar med något positivt. Jag mår mycket bättre psykiskt nu och det känns som att jag snart kan tro på orden här nedan som jag brukar uttala för mig själv i spegeln:
Älskade Frida, du är så snygg och bra. Jag tycker om dig just nu, du är en sån härlig person. Jag önskar dig verkligen all lycka till i livet och du kommer att gå långt bara genom att vara den du är.